REFERAT AV ARTIKLAR PUBLICERADE I SLHS ”HETKU” TIDNINGAR

Hetku 1 - 2011 REFERAT AV NÅGRA ARTIKLAR PÅ SVENSKA

Ledaren

Verksamheten för år 2011 har inom Sällskapet startat i angenäma tecken. För det har vi främst att tacka våra regionalchefer, då största delen av avdelningarna har börjat fungera självständigt. Detta har lett till en livlig tillväxt av medlemskåren. Organisationen växer med en takt av 25% årlig tillväxt, vilket betyder att ungefär en ny medlem per dygn ansluter sig. Även flera tiotal nya understödande organisationsmedlemmar har under en rätt kort tid anslutit sig. Med glädje kan konstateras att medlemsantalets tillväxt i östra och norra Finland har tilltagit.
Vi har som förväntning att inom landet ha ca 20 självständigt fungerande avdelningar. I praktiken betyder detta att vi har närmare 500 aktiva medlemmar som kontinuerligt dyker upp och håller kontakt med varandra. En tvåspråkig avdelning i Östra Nyland inledde sin verksamhet. I Karleby har man likaså kört igång. Avdelningen i bottnen av Bottenviken kommer att idka medlemsanskaffning också i Sverige på andra sidan om riksgränsen och vi hoppas att ansträngningarna leder till resultat. Lappland och Kajanaland tycks var utmanande för alla organisationer. Vi kommer att göra vårt bästa för att få fungerande avdelningar i landskapen. Några avdelningar (Vasa, Karleby, Joensuu, Borgå och Kymmenedalen) saknar ännu regionchefer, vilka är av största vikt för att få igång en beständig verksamhet. Det är helt enkelt så att utan regionala ledare utvecklas inte verksamheten inom frivilligorganisationer.
Verksamheten i sydöstra Finland kom igång genom att en stor del av bussbolaget Toimi Vento Ky’s nuvarande och tidigare personal ställde upp. Vi vill rikta ett stort tack till er alla för den exemplariska och enastående insatsen för att grunda en lokalavdelning!
Sällskapet fick den 4. februari 2011 ytterligare en ny buss, då Åbo Stadstrafik Ab donerade en ”gula faran” stadsbuss från 1989. Donationsceremonin fick en hel del positiv publicitet då två TV kanaler från sydvästra Finland gjorde var sitt inslag från evenemanget. Vårt samarbete med Åbo stad har pågått sedan en längre tid tillbaka och vi har redan tidigare erhållit trafikhistoriskt material och en historisk buss av dem.
Vi kommer att i Hetku börja publicera nekrologer av avlidna medlemmar, förutsatt att vi får vetskap om dödsfallet inom en rimlig tid. På detta sätt bidrar vi till att uppteckna även mindre bitar av bussbranschens personalhistoria. Ifall ni önskar få en kort notis eller livshistoria av någon person publicerad, så vänligen tag kontakt med tidningens chefredaktör.
En databas omfattande hela landets busstidtabeller håller på att färdigställas och är snart klar för publicering på nätet. Närmare information meddelas då saken blir aktuell. Vi kommer ännu att vara i kontakt med några dödsbon för att få vissa brister kompletterade. Föruttagningen för årets Bussvetaretävling har öppnats på nätet och sluttävlingen kommer att hållas under bussdagen på Mobilia muséet i augusti.
Vi vill också agera vägvisare inom det nordiska samarbetet för att bevara busshistoria i hela Norden. Vi kommer att intensifiera våra kontakter till våra systerorganisationer i Sverige, Norge och Danmark. Vi ämnar publicera artiklar i Hetku om deras verksamhet. Vi önskar att de också på sitt håll berättar om vår verksamhet i sina egna publikationer. Det ömsesidiga åsiktsutbytet kommer att utvidgas och sammankomster arrangeras. På detta sätt förminskar vi tröskeln för intresserade i de övriga nordiska länderna att ansluta sig till flera nordiska busshistoriska intresseorganisationer. Genom detta räknar vi med att också få ett medlemstillskott från grannländerna.
Jag tillönskar alla Sällskapets medlemmar en god fortsättning på våren!
Jari Kurkinen, ordförande

Lasse Möttö – en legend i andra generationen
Äldre personer i Kides minns bussåkeriägaren som brukade hälsa sina passagerare välkomna med de bibliska orden: ”Varje dag är en ny gåva från Gud”. Kalle Möttö transpoterade ofta med sig i bussen sitt reseharmonium och anordnade vid behov under resorna konserter eller sångkörsövningar. Till en serviceinriktad chaufförs uppgifter hörde att utföra tjänster för den i avlägsna bygder boende befolkningen. Till dessa kan räknas tex. att handla i apoteket, transportera post, avlämna mjölken vid mejeriet eller att lämna in batteriradions anoder för laddning.
Den under kriget födda sonen Lauri hade i det avseendet fått sin faders gener. ”Lasse” gjorde inte något stort väsende av sig men fick ändå sympatier riktade mot sig från den dag för dag mera avfolkade landsbygdens befolkning. Kommanditbolagetr Lauri Möttö har fem bussar och två minibussar, de sistnämnda i taxitrafik. Bolaget har sex fast anställda chaufförer och vid behovs finns ännu extra personal att tillgå. Konjungturerna har genom tiderna varierat, ibland även beprövat, men till släkten Möttös tradition har hört en fast tro till framtiden.
Under vintern 1930 hade Kaarlo Möttö fått höra att nära hans hemtrakter hade någon dragit sig tillbaka från att trafikera Kides-Sordavala linjen. I en i släktarkivet bevarad intervju berättar Kaarlo att han fick ett gott mottagande på Ministeriet för kommunikationer och allmänna arbeten när han ansökte om lov för linjen Kides-Sordavala.
Sordavala kom att fungera som stationeringsort för Kaarlo Möttös åkeriverksamhet. Han valdes där till bussförbundets lokala sekreterare, som lokalavdelningens ordförande fungerade Toivo Toropainen. Den sista för K.J. Möttö i Sordavala utfärdade tidtabellen är utgiven den 11. april 1939. Den skulle ha varit giltig till utgången av april följande år, men kriget kom före det att avbryta trafiken.
I Kides förnimmer man sig att Kalle lät sin son köra buss redan från tioåring. Enligt legenden på orten hade polisen uppmanat Kalle att se till att sonen inte körde buss - inte i alla fall så att alla traktens käringar såg det. År 1959 avstod Kalle Möttö från linjetrafiken och övergick att köra endast beställningsköror med en Borgward buss.
På 1960-talet blev det Lauri Möttös tur att överta ansvaret för trafiken. Han blev ansvarig bolagsman för det grundade kommanditbolaget. Lauris systerson Veikko Pesonen finns där som tyst bolagsman. Pesonen torde fortsätta släktens traditioner, även i det avseendet att hans far i tiderna körde för Kaarlo Möttö.
På 1970-1980-talen var det vanligt att man från östra Finland gjorde veckoslutslånga kultur- och rekreationsresor till Leningrad. Lauri Möttö var redan från början med om att arrangera sådan trafik. När sedan Sovjetunionen upphörde övergick resorna till att bli hembygdsresor till Karelen, bakom den nuvarande riksgränsen. Sådana resor ordnas ännu idag men numera oftare som turistresor närmast till Sordavala, Petroskoi och St.Petersburg, ibland även längre in i grannlandet.
På 1990-talet var det vanligt att skolklasser, scouter och andra grupper arrangerade resor till Mellan-Europa. Lasse var bla med om en veckolång resa till Venedig. Under dessa långfärder har det knutits många varaktiga kundkontakter och vänskapsband, fastän modet har växlat och generationsskiften skett.
Priskonkurrensen ansåg Lauri Möttö som extremt hård. Han nekar inte att ha varit med om att uppehålla den, men påpekar att endast med rättvisa medel. Han tycker det är något snedvridet om ett bolag i en annan stad vinner konkurrensutsatt trafik i Möttös trafikområde. Konkurrenten hänvisar sedan till tillfällig kapacitetsbrist och ber Möttö utföra köran, men lämnar sedan tjänsten obetald. Bottenotering är ändå då konkurrenten kommit till avgångsplatsen och berättat åt kunden att han kan utföra köran billigare.
Under fyra decennier hinner det samlas en hel del erfarenheter, även beträffande bussarna. Lauri Möttö följde intresserad med bussteknikens utveckling men pga. omständigheterna blev det oftast begagnade bussar som anskaffades. Han importerade personligen några bussar från Belgien.
Före den nuvarande blodiga konkurrenssituation var Lauri Möttö en ivrig deltagare i sångkörsångsverksamheten. Han lämnade sedan körsången då det inte mera fanns tillräckligt med tid kvar för körövningarna. Lasses kunder har många gånger fått njuta av hans klingande stämma. Då han ville koppla av från vardagns jäkt satte han sig framför pianot.
Lauri Möttö lämnade oss. Efter det att intervjun för artikeln gjordes, avled Lauri Möttö i sitt hem i Kides 21.5.2010. Så som han själv brukade uttrycka sig, mötte han evigheten i soffan hemma i famnen på sin hustru.
Bara en vecka före Lauris bortgång hade han och sonen Pekka i telefon kommit överens om att bolaget skulle lägga in en offert om trafik för en anbudsutsatt linje till Siivikkala i Tammerfors stad. Sonen Pekka har i över ett decenniun kört buss för Åbergs Linje i huvudstadsregionen. Pekka och hans hustru håller nu på att vänja sig vid Tammerfors som boningsort, nu som egen företagare. Bussen var redan utvald men hans far hann inte någonsin uppleva bolagets inledning av stadstrafik.
Kommanditbolaget Lauri Möttö fortsätter med beställningstrafik i Kides. Pekka fungerar i Tammerfors som lokalchef för stadstrafiken. Bolaget kommer under våren att inleda trafik på en anbudsutsatt linje Tammerfors-Teisko. Bussen som trafikerar i Tammerfors stads färger kallas i trakten för ”Möttös Nysse”
Seija och Pertti sköter trafiken i Kides, med Pertti som ansvarig bolagsman. Seija Möttö brukar utrycka sig, att varje vardagsmorgon beger sig fyra män och en mormor ut i trafiken. Livet skrider vidare.
 

HETKU 4 - 2010 REFERAT AV NÅGRA ARTIKLAR PÅ SVENSKA

Ledaren

En bråd och arbetssam höst är förbi. Vi tycker att vi lyckats utföra en hel del tillsammans med aktiva medlemmar i landet – Tack för det! Medlemsantalet har stadigt ökat. Tillväxten har varit speciellt stor i de östra och norra delarna av landet, där busshobbyn och branschens historiebevarandet upplevt ett tidigare osett uppsving. En inspirerande och sporrande avdelningschef är en orubblig förutsättning för en fungerande avdelning.

Avdelningen i södra Karelen har kommit med en positiv överraskning. Deltagarantalet i månadsmötena har där uppnått samma medlemsaktivitet som i erkänt aktiva avdelningar. Avdelningen i södra Savolax, med sin hemvist i Elkas utrymmen i ST. Michel, har goda förutsättningar att uppnå en stor aktivitet med sin tillgång till inspirerande forskningsmaterial. Avdelningen i Bottenviken startade i Torneå med valet av Tapani Kähkönen till avdelningschef och Maire Raistikka till sekreterare. Avdelningen kommer förmodligen att vara sällskapets mest ”internationella” - med medlemsanskaffning som sträcker sig också till andra sidan av Torne älvdalen. Månadsmöten kommer att ordnas även i Sverige. Vi håller på att leta efter ett lämpligt garage för att kunna återbörda sällskapets Vanaja/Lahti buss (ursprungligen ägd av P. Nurminen) till sina tidigare hemtrakter.

Verksamheten i Vasatrakten ligger i startgroparna, vilket tillsammans med övriga avdelningar invid Bottniska vikens kuster kommer att föranleda ett större informationsbehov på svenska. I Maaninka i norra Savolax inreddes en bussinspirerad ”Vanha Linjuri” pub i samarbete med sällskapet. Man har också förhandlat om att bygga om en brandbil till buss i Sorsakoski. På detta sätt kunde man i östra delen av landet inleda ett liknande restaureringsprojekt som man håller på med i Parkano. Avdelningen i Egentliga Finland kommer att ta hand om sin tredje buss, en traditionell stadsbuss, som Sällskapet har blivit lovat som donation av Åbo stadstrafik Ab. Avdelningarna har gjort många företagsbesök och detta har resulterat i ett närmare samarbete mellan bussföretagen och avdelningarna.

Under kommande vinter inleds verksamhet inom tvåspråkiga avdelningar i östra Nyland (Borgå/Lovisa) och Mellersta Österbotten (Karleby-Jakobstad). Kari Kemppainen har utsetts till avdelningschef i Kajanaland, var verksamheten startar i vinter. I Parkano kommer att anordnas en restaureringskurs där alla intresserade är välkomna att delta. Vi kan vid behov hjälpa till med att ordna övernattning.

Vi håller tillsammans med Bussförbundet, Elka, Mobilia och Oy Matkahuolto Ab att skapa nya gemensamma web-sidor ”Suomen Linja-automuseo.fi”. Sidorna kommer till en början att innehålla busstidtabeller, de äldsta från 1930-talet. Tidpunkten för introduktionen av sidorna är inte ännu fastslagen. I framtiden kommer sidorna att utökas även med annat material från branschen.

I september donerade vi till Alvar Aalto biblioteket i Viborg en bunt böcker ”Viipurissa, Viipurista, Viipuriin”. I programmet för nästa år finns planer på att publicera en bok on efterkrigstida bussar och Nurmeksen Auto Oy’s historia.

Sällskapets första längre resa i vinter riktar sig till Volvos växellådsfabrik i Köping i Sverige. I maj har man planerat en fyra dagar lång resa till Moskva, där vi förutom sedvanliga sevärdheter kommer att bekanta oss med busstrafik.

Sällskapets medlemsavgift för år 2011 kommer att bibehållas på samma nivå som tidigare. Det ökade medlemsantalet beräknas kunna motverka för övrigt stigande kostnader. Medlemsavgiften skall betalas inom december månad 2010, vilket möjliggör att vi i tid kan skicka ut de i februari 2011 i kraft trädande nya medlemskorten.

Busshistoriska Sällskapet i Finland önskar alla sina medlemmar, samarbetskumpaner och övriga sympatisörer en Fridfull och glad Jul samt ett lyckofullt nytt år 2011!

Jari Kurkinen, ordförande


Ampers Busstrafik Ab – ett traditionellt och modernt bussbolag

Ampers Busstrafiks depå är belägen i Raseborg, i forna Pojo kommun invid gamla vägen mot Fiskars. Bolagets geografiska läge invid Fiskars, som är ett av Västnylands mest besökta turistmål, skapar naturligt ett behov av abonnerad busstrafik. Den övriga beställningstrafiken sker mest inom Nyland. Fiskars var även utgångspunkten då Amper inledde sin busstrafik på rutten till Ekenäs via Tenala kyrkoby.

Ampers bussbolag har i dagens läge 15 bussar och lika många chaufförer. 55% av körorna härrör sig från tidigare etablerad eller spontan beställningstrafik. I abbonemangstrafiken måste kundens förtroende för varje gång infrias pånytt, fastän goda relationer till andra operatörer inom turistnäringen är av största vikt. Därför ligger en stor del bolagsledningens arbetsinsats i att sköta anskaffningar av beställningstrafik. Konkurrensen på branschen är stenhård. Jämfört med situationen för ett år sedan har det lyckligtvis under den senaste tiden skett ett uppsving i efterfrågan av köror.

Rutten för Ampers fjärrtrafik sträcker sig numera från Helsingfors via Karis och Fiskars till Hangö. Närtrafik körs från Antskog/Fiskars till Karis. Nedkörningen av verksamheten på Åminnefors bruk minskade på trafikbehovet, men i motvikt hade indragningen av lokaltågtrafiken haft en positiv effekt på busstrafiken. Sedan traktens högstadieskolor koncentrerades till Karis bildar skolelevernas resor med reguljära turer en viktig del av Ampers passagerarunderlag.

Järnvägen VR utgör en viktig samarbetspartner för Ampers bussbolag. Bolagets läge i Pojo nära Karis, som utgör knutpunkt till Helsingfors-Åbo och Karis-Hangö järnvägsbanorna, ger ibland upphov till tillfällig busstrafik och har tex. vid större banförbättringsarbeten givit Ampers bussbolag långvarigare transporttjänster som ersättare av utebliven tågtrafik.

Johan Amper leder numera bolaget, fastän hans föräldrar Maj-Len och Kurt Amper fortfarande arbetar på kontoret. De har under mera än tio års tid med sin långvariga och gedigna erfarenhet överfört kunskapen om ledandet av bolaget till Johan; till det hör också samarbetet med övriga trafikidkare, vilket inleddes redan då Amper startade sin busstrafik.

Några fasta riktlinjer för framtiden fanns inte utstakade då köpmannen och lastbilsåkaren Volter Amper och taxibilisten Einar Björklöf år 1943 anskaffade en begagnad 19 platsers Ford buss och fick trafiklov för rutten Fiskars - Tenala kyrkby - Ekenäs. Bussen var utjänt och det var under det pågående kriget svårt att få reservdelar till den. Trafikeringen av rutten var inte lätt trots att det under kriget inte rådde någon brist på varken passagerare eller fraktgods. Turerna fyllde ett skriande transportbehov. Arbetskraft för både industrin och lantbruket var beroende av de reguljära bussturerna. Ofta fraktade passagerarna i bussarna sina njugga men dock så behövliga livsmedelsransoner och andra förnödenheter.

Säljaren av linjen, åkare Eriksson trodde sig inte mera få lönsamhet i trafiken med sin gengasförsedda bil, så därför sålde han den jämte linje åt kompanjonerna Amper och Björklöf - båda med tidigare erfarenhet av transportbranschen. De lyckades dock få linjen lönsam. Ministeriet för kommunikationer och allmänna arbeten förlängde i maj 1945 det två år tidigare erhållna trafiklovet nr: 3626/775 1943. Regeringsråd Klaus Häkkänen, som ställförträdare för ministern, undertecknade 7.5.1945 tidtabellsbeslutet. Rutten trafikerades vardagar och ministeriet behöll sig rätten att vid behov justera tidtabellen.

Erikssons befintliga trafiklov var för de nya företagarna ett lättare och tryggare sätt att komma in på busstrafik än om de hade varit tvungna anskaffa en buss och sedan anhålla om ett beslut för ett trafiklov. Under krigstiden var det Trafikdistrikten underställda Skyddskåren som på hemmafronten handhade uppläggningen av trafiken genom att övervaka och bevilja trafiklov. Sedan krigsutbrottet i juni 1941 hade trafiken på hemmafronten till december 1943 ökat med endast 10%.

Då Volter Amper och Einar Björklöf inledde sin busstrafik var förväntningarna och de allmänna konjunkturerna mycket låga. Volter Amper var 1943 33 år gammal men hade redan nästan halva sitt liv verkat som bilist. Han hade börjat sin karriär som 18-åring genom att köra ut varor från sin fars köttaffär till kunderna i omgivningen. Under fortsättningskriget blev han känd på transportbranschen då han med sin Ford lastbil från 1939 körde bla. järntackor för Åminnefors bruk till Åbo. Han fortsatte lastbilskörslorna fram till 1949.

Säkerställande av produktionen hos de i Karis-Billnästrakten verkande metallbruken torde ha varit nyckeln till att de de beprövade kompanjonerna beviljades trafiklov 1943. Trots förhandsuppfattningar lyckades kompanjonerna med sina tidigare erfarenheter få bussen att fungera så att linjen kunde skötas tillfredställande.

Den första Ford bussen nyttjades i trafik framtill 1947, tills kompanjonerna anskaffade ett kollisionskört Volvo busschassi. Den nya karosstommen tillverkades i Pojo och plåtbekläddes i Helsingfors. Efter det utfördes inredningsarbetet i hemkommunen. Bussen hade 26 sittplatser. 1948 anskaffades en ny Volvo buss med 28 platser. Vid årskiftet 1949-50 följde en ny Volvo av bulldogsmodell med 38 platser. Vid det här skedet hade Einar Björklöf redan dragit sig tillbaka från rörelsen och Volter Amper ansvarade ensam för trafiken.

Volter Amper och hans hustru var också kända som Pehrsböles köpmän fram till 1971. De hade övertagit butiken av Volters syster. Volter kan alltså räknas till de sk. handelsmansbilisterna i vårt land.

Den äldsta av Ampers linjer från Fiskars via Tenala kby till Ekenäs lades ned i slutet av 1960-talet. Man anhöll i ett rätt tidigt skede om ett lov för en ny linje från Antskog-Fiskars via Karis till Ekenäs. Myndigheterna var dock inte villiga att bevilja lovet men med verkan från Antskog klädesfabrik kunde det i slutet av 1940-talet erhållas. Rutten trafikerades med ett turpar dagligen.

En ny linje Pojo kyrkby – Mörby - Ekenäs kördes 5 dagar i veckan från 1950-talet fram till 1980-talet. Den sistnämnda vägsträckningen är ännu idag smal, kurvig och kuperad, vilken vintertid i mörker har fordrat en stor skicklighet av chaufförerna ytterligare kryddad med god tur.

På 1950-talet inleddes Ampers idag så omfattande beställningstrafik med medverkan av ortens föreningar. Resor kördes till alla delar av landet. Det fanns en tid då resorna till Leningrad var mycket populära. Volter Amper hade en faderlik förhållning till nya chaufförer. Han tex. anmodade dem att under pauserna i beställningstrafiken ta kartan i hand och köra omkring i Helsingfors och på det sättet lära sig känna staden med omgivningar.

Kurt Amper föddes 1943, samma år som busstrafiken inleddes. Familjeföretaget har under sina 67 år varit med om många förändringar. Det fanns tider då överfulla turer varannan lördag kördes från fabrikerna i Antskog, Fiskars och Åminnefors till Karis. Fabriksarbetarna hade då sina lönedagar och ville in till köpingen för att handla.

Kurt Amper drar sig till minnes då han på 1960-talet dagligen under ett halvt års tid körde tvångsarbetare dömda för rattfylleri från arbetskolonin i Karis till sina arbetsplatser och tillbaka. Sedermera blev skoleleverna en viktig passagerargrupp.

Vägarna i trakten har varit farliga, smala och kurviga, ofta i bedrövligt skick. Vägförbättringar har gjorts i långsam takt. De många järnvägsövergångarna i utgjorde tidigare stora faromoment för busstrafiken. Övergången vid Skurubacken var så brant och hal att den vintertid ofta stängdes för trafik för att inte fordonen skulle stanna kvar på banan.

Fastän kombinationen Scania(-Vabis)-Kutter ofta förknippas med Ampers har Volvo bussar spelat en lika stor roll inom bolaget. Numera är majoriteten av bussarna Volvo, många av dem försedda med Carrus karosser. Mercedes-Benz har utgjort grunden för småbussar inom bolaget – i början var dessa försedda med Nummela och Delta-Plan karosser. Mercedes komponenter återkommer även i de under senaste tid anskaffade Setra bussarna. Den traditionella kombinationen med svenskt chassi och inhemsk kaross har med dessa Setra anskaffningar brutits.

HETKU 3 - 2010 REFERAT AV NÅGRA ARTIKLAR PÅ SVENSKA

LEDAREN

Efter den gångna sommaren är det nu tid att granska Busshistoriska sällskapet i Finlands verksamhet under den första halvan av året. Det finns ingen anledning till missnöje. Medlemsantalet har ökat med ca 150 medlemmar. Till alla nya medlemmar: Välkomna med i skaran! Som nya understödande medlemmar har Oy Pohjolan Liikenne Ab från Helsingfors, Mustajärven Liikenne Oy från Östermyra (Seinäjoki) och Ruunawere Hotell i Estland anslutit sig. Under slutet av året kommer vi igen att anordna en medlemsanskaffningstävling. Med nuvarande medlemsförmåner är det rätt lätt att värva nya medlemmar.

Lokalavdelningsverksamheten förtsätter att växa i snabb takt. Den nya formen för verksamhet har visat sig vara en vändpunkt i föreningens aktivitet. Till de flesta av de 17 lokalavdelningarna har man redan funnit kunniga ledare att fungera som avdelningschefer. Vi har ca 20-40 aktiva i medlemmar i varje lokalavdelning, med totalt över hundra aktiviter per år. När vi ytterligare startar några lokalavdelningar till, kommer verksamheten att omfatta hela landet.

Vi kommer att knyta de understödande medlemmarna närmare till vår verksamhet genom att bevilja dem 2 medlemskort per betald medlemsavgift. På detta sätt kommer också familjebolag och personal hos de understödande medlemmarna att kunna dra nytta av våra medlemsförmåner. Vi önskar även att understödande medlemmar aktivt skulle ta del i lokalavdelningarnas möten. Traditionella företagare i branschen kunde ha mycket att berätta åt kommande generationer.

Vi kommer ytterligare att förbättra kvaliteten på våra gruppresor genom att ta i användning ett feedback-formulär, så att vi i efteråt kan bedöma resan. Sedan kan vi utgående från önskemålen utarbeta våra resor i efterfrågad riktning. I nästa år kommer vi i experimentsyfte att pröva på reseformer var huvuddelen av resan avverkas per flyg och på destinationsorten hyrs sedan en buss med vilken man bekantar sig med både ”allmänna sevärdheter” och specifika bussmål. Destinationerna kunde till en början rikta sig mot Europa och USA. Mera om dessa resor följer i de följande numren av Hetku.

Vi kommer att öka på interaktionen med våra medlemmar genom att utarbeta årsmötena så att också medlemmar runt om i landet skall få sina röster hörda. Detta genomförs genom att anordna ett större ”utvidgat” årsmöte i Tammerfors den 27.11.2010. Vi emotser att ett tresiffrigt antal medlemmar skall ställa upp. För medlemmarna är det nyttigt att vara närvarande och på detta sätt få en aktuell bild av verksamheten i branschen och få direkta svar på sina frågor. Lokalavdelningscheferna utarbetar ett mönster för att lösa transportfrågorna, hur man kommer till mötet, tex. med hyrda bussar. Ställ upp på årsmötet och kom för att diskutera sällskapets verksamhet! Vi ses i Tammerfors!

Jari Kurkinen, ordförande


LEO ARO – TRAFIKIDKARE FRÅN ÖKOMMUNEN I MELLERSTA FINLAND

Den första bussåkarna i Luhanka var bolagskumpanerna Antti Aro (född 1906, tidigare Ahlqvist) och Ossi Kivilaakso. De började 1935 att trafikera rutten Luhanka-Lahtis med en skvader eller kombiner, som man på den tiden kallade en godsbuss som var en kombination av buss och lastvagn. Busskupén hade ett tiotal sittplatser och bakdelen hade ett öppet flak. Före kriget började man även trafikera en linje från Luhanka till Jyväskylä. Vid samma tid började åkeriet även sköta om snöplogningen av rutten, så att det blev möjligt att trafikera året runt.

Trafiken avbröts dock under krigstiden. Då Antti Aro hade stupat i vinterkriget sålde hans hustru Helmi Aro trafiktillståndet åt Emil Toivonen. Även Itä-Päijänteen Liikenne trafikerade en tid till Luhanka.

Kaarlo Leo Aro (1923-1989) började sin bana som yrkesbilist år 1946 då han beviljades trafiktillstånd för lastbil och taxi. Han hade kännedom om branschen som konduktörslärling redan före kriget, då han hade arbetat på sin halvbror Antti Aros företag
I maj 1948 beviljades Leo Aro trafiktillstånd på rutten Luhanka –Jyväskylä. Den första bussen, en begagnad Sisu tappade framhjulet i diket redan på den första resan då den hämtades hem. Trots att bussen var i rätt dåligt skick var den i trafik i flera år. Ägaren reparerade ofta bussen till sent på kvällarna för att följande dag igen ha bussen i bruk. På 1950-talet började Aro kraftigt utvidga trafiken. År 1950 anskaffades en Volvo buss för trafiken mellan Luhanka och Joutsa. År 1952 gjorde Aros sin första nyanskaffning, en Bedford med Lahti kaross och 34 passagerarsäten (ME-442/XN-165). Under åren 1954 och 1955 anskaffades två Sisubussar med Ajokki kaross och 36 säten och en Volvo med 37 platser (ME-64/XN-217). År 1959 inledde Aro sin serie med Wiima karosser, en Volvo med 37 platser (MO-401/XN-169). Bussflottan hade nu vuxit till fyra bussar.

Som störst var Aros busstrafik under 1960-talet. Huvudriktningen för trafiken sträckte sig via Tammijärvi, Putkilahti och Kärkis-sundet till Korpilahti och Jyväskylä. Under veckosluten körde Aro även ”villaturer” för sommargästerna. Skolskjutser från byar i Luhanka kördes till Joutsa, som mest med fyra bussar. Lokaltrafik mellan Luhanka och Joutsa trafikerades med tre dagliga turer. Då skärgårdsvägen Judinsalo blev klar kördes även rutten Luhanka-Sysmä, vilken dock inte bar sig ekonomiskt annat än under sommaren. Trafiken från Luhanka söderut sköttes även av andra åkerier. Toivo Putula/Pulkkilanharjun Liikenne körde rutten Luhanka-Joutsa-Lahtis medan Heinolan Linja körde tre dagliga turer från Jyväskylä via Korpilahti och Tammijärvi till Heinola och Lahtis.

Förutom buss och taxitrafik idkade Leo Aro även sjöbusstrafik. År 1962 beviljades han tillstånd att framföra snabbgående motorbåt. Med den transporterade han sommartid läkare, veterinärer och andra som behövde ta sig fram till platser utan vägförbindelse. När Leo Aros verksamhet var som störst i slutet av 1960-talet hade han 14 bussar i trafik och personalens antal uppgick till 20 personer. Leo Aro var då den största arbetsgivaren i Luhanka.

På Leo Aros bussars takräck forslades varor av alla slag, allt från hela slaktnöt till lådor med siklöja. Fiskarna vid Päijänne hämtade vid svala kvällar fisklådor för att lastas på bussen i gryningen och sedan transporteras till försäljning på torget i Jyväskylä. Man kunde på en gång ha en last av upp till 1 000 kg siklöjor på busstaket.

Fastän passagerarunderlaget ännu i början an 1970-talet räckte till kunde man förnimma en förändring i strukturen för resandet. Privatbilismen började öka och då den inledda avfolkningen av landsbygden blev ett faktum stod busstrafikens lönsamhet i vågskålen. Samtidigt minskade också skolskjutsarnas antal. Då skärgårdsvägen blivit färdig försökte Leo Aro få en snabbturslinje från Luhanka till Helsingfors, men trots ivrigt lobbande lyckades han inte få tillstånd till en sådan linje. År 1971 ansåg Leo Aro att det var bäst att upphöra med hela busstrafiken. Turerna till Jyväskylä via Korpilahti och Luhanka-Joutsa överläts till Heinolan Linja. Kivisuo-Vaajakoski linjen gick till Jyväskylän Liikenne.

Aro fortsatte som lastbils- och och taxitrafikidkare. Under 1980-talet grundade man för lastbilstrafiken ett aktiebolag, vilket sedan såldes 1989. Fastän Leo Aro 1986 hade genomgått en hjärninfarkt fortsatte han med att köra taxi fram till sin död, 1.12.1989. Ett av taxitillstånden överfördes till hans son Eero.


BUSSVETARTÄVLINGENS FM 2010

Tävlingen i Finlandsmästerskapet för bussbranschens vetare hölls den 1. augusti under Mobilias bussdag. Till mästare korades i år Kari Rissanen, som många gånger tidigare hade varit den ”eviga tvåan”.

Till en andra plats kom sig Tuomo Kälviä och som trea Kari Salomäki. För den tredje placeringen måste man ta sig till en tilläggsfråga bland tre kandidater. För den tredje placeringen kvalicificerade sig förutom vinnaren också Pauli Mäkinen och Esko Penttilä. De fem bästa utmärkte sig som i en skild klass från de andra tävlanden – med endast en poängs skillnad sinsemellan.

Mästaren vann en semesterresa i Finland – givetvis med buss. Den andra och tredje i tävlingen belönades med gåvochecker för att användas i bokhandeln i Mobilia.

Tävlingsuppgifterna var utarbetade av förra årets mästare Antti Perälä. Frågorna uppfattades som svåra fastän utarbetaren hade ansett dem lätta. Detta års mästare svarade rätt i över drygt hälften av uppgifterna.

Bussvetartävlingen arrangerades nu för åttonde gången i år. Till finalen kallades de 15 kandidater vilka hade klarat sig bäst i förtävlingen på nätet, med adresserna www.mobilia.fi eller www.slhs.fi. Frågorna behandlade bla. typer av busschassier och karosser, tillverkningsland, smeknamn, bussåkerier, märkespersoner inom branschen, företagsköp, busstationer och tidtabeller. Bussmästar FM anordnades av Busshistoriska Sällskapet i Finland tillsammans med Mobilia-stiftelsen.

Nästa års tävling öppnas på nätet i februari 2011 och finalen går av stapeln i augusti 2011.

 

HETKU 2 - 2010 REFERAT AV NÅGRA ARTIKLAR PÅ SVENSKA

LEDAREN

Våren är förbi och det är tid att granska resultatet av våra ansträngningar och planera för framtida utveckling av Sällskapet. Årsmötet hölls i april i Björneborg. På mötet konstaterades att verksamheten har varit saklig och Sällskapets ekonomi står på en god grund.

Medlemsavgiften är rätt låg, vilket fordrar tänjbarhet inför växande utmaningar. Därför vore det bra om var och en medlem kunde engagera sig personligen för att skaffa en ny person- eller understödande medlem till Sällskapet. Detta skulle leda till att medlemskåren kunde fördubblas. Svårare än så är det inte!

Sällskapet har låtit trycka tvåspråkiga broschyrer som kan erhållas på över 450 platser i landet - på bussstationer, hos MH ombud och på bussdepåer. Geografiskt sett kan våra broschyrer fås från Mariehamn till Ilomants och från Hangö till Enotekis fram till Nuorgam i Utsjoki. En ny medlem fyller endast i blanketten, sluter den och droppar ned den i en postlåda – allt är klart med det!

Under våren grundades nya lokalavdelningar i Österbotten (Vasa), Lappland (Rovaniemi) och Norra-Karelen (Joensuu). Vi hoppas att verksamheten i dem skall komma igång, så att de snart kan börja verka självständigt. Risto Koivula utsågs till lokalchef i Lappland. Inför den följande perioden kommer vi att fokusera på lokalavdelningsverksamheten i hela östra och norra Finland. Nya lokalavdelningar kommer att grundas i södra Savolax (St. Michel), Kymmenedalen (Kotka/Kouvola) och södra Karelen (Villmanstrand/Imatra). Vi önskar av alla medlemmar ett flitigt deltagande i lokalavdelningsverksamheten. Man kan även besöka månadsmöten i grannavdelningen, dvs alla medlemmar är välkomna till alla aktiviter i vilken lokalavdelning som helst!

Vi kommer att utveckla reseverksamheten inom lokalavdelningarna. Man kan ansluta sig till resorna av olika längd och pris från olika orter. Det finns ett utbud av resor för verkliga entusiaster och resor med mål och intressen för traditionellare sevärdheter och kultur. Vi kommer att utveckla formulär för bedömning av Sällskapets olika evenemang. Dessa kommer att användas för att samla upp respons om såväl resor som lokalavdelningarnas månadsmöten. Vi hoppas ni deltar i våra resor och kommer med förslag på resemål för kommande höst.

Vi har igen, efter en längre paus, fått en strålande historik färdigställd. Fil.mag Ilmo Hakala-Rahko har under flera år sammanställt verket om kollektivtrafiken i Viborgstrakten, ”Viipurissa, Viipurista, Viipuriin, - Viipurin vaikutusalueen julkisen liikenteen historiaa Ruotsin vallan ajalta kesään 1944”. I slutet av boken finns förutom ett svenskt och ett engelskt referat ochså ett mera omfattande referat på ryska. Därmed har vi nu utgivit busshistoria på fyra olika språk. Boken publiceras i juni och upplagan kommer att vara rätt begränsad, så jag anmodar intresserade att skaffa verket snarast.

Sällskapet sysselsätter för närvarande två deltidsanställda funktionärer. Toni Forselius från St. Michel inledde sitt arbete i Elkas utrymmen i maj. Tillsammans med våra samarbetskumpaner håller vi på med att utveckla nya mångsidiga nätsidor. Arbetet med dem har fortgått redan i ett och ett halvt års tid. Det följer mera information om ämnet under hösten.

Solskensdryga semesterdagar önskas alla Sällskapets medlemmar och samarbetskumpaner!
Jari Kurkinen, ordförande


KOLLEKTIVTRAFIK I VIBORG OCH PÅ KARELSKA NÄSET FÖRE SOMMAREN 1944

Fram till det senaste kriget hade man i allmänhet rest i de överlåtna delarna av Karelen på samma sätt som i de övriga delarna av Finland. I resandets tidigaste skede tydde man sig till gästgiveriverket. I praktiken kunde man sedan medlet av 1600-talet resa med hästskjuts mellan de av staten uppehållna gästgiverierna, vars avstånd från varandra i allmänhet var ca två mil.

Viborg låg inne i en havsvik i ändan av Finska viken, vilket kom att bidra till att också seglationen kom att bli en viktig form av fortskaffning för staden. Betydelsen av vattentrafiken ökade då de första ångfartygen tog i bruk i nejden på 1840-talet och då Saima kanal mellan Viborg och Villmanstrand öppnades år 1856.

Den första järnvägen i Storfurstendömet Finland öppnades för trafik mellan Helsingfors och Tavastehus år 1862. Endast åtta år senare togs banan mellan Riihimäki–Viborg–Vammeljoki–St. Petrsburg i bruk. Efter det började byggandet av fyra andra betydelsefulla bansträckor på Karelska näset. På 1930-talet fanns på näset rikets tätaste järnvägsnät. Viborg var näst efter Helsingfors den livligaste järnvägsstationsorten för passagerartrafik i landet.

Flygtrafikens betydelse för Viborgtrakten förblev ringa. Den inleddes 1937 med en daglig tur-retur flygning mellan Helsingfors och Viborg. Flygplanet på rutten hade endast 8 passagerarplatser.

Från 1912 framåt var Viborg en av de tre städerna i Finland som hade elektrisk spårvägstrafik. De två andra städerna var Helsingfors och Åbo. Spårvägen i Viborg bestod av tre linjer som trafikerades med 19 dragande vagnar och 15 släpvagnar. Linjenätet bestod i slutet av 1930-talet av 19,3 spårkilometer, mätt som enspårig bana. Andra kollektivtrafikmedel i staden var isvostjik snabbdroskorna och efter 1910 även hyresbilarna, vilka numera kallas taxi.

Lokaltrafik med omnibussar inleddes i experimentsyfte samtidigt som spårvägstrafiken startade men först på 1920-talet kom busstrafiken att få en större betydelse. Konkurrensen trafikidkarna emellan var knivskarp i synnerhet på rutten mellan salutorget och stadsdelen Tegelbruket. Sammanlagt försökte ett tjugotal åkare trafikera linjen. För att råda bot på olägenheterna i trafiken började stormannen in Viborgstrafiken, Ilmari Hirvonen tillsammans med polisväsendet och magistraten i staden att vidta åtgärder för att instifta klarhet i lokaltrafiken i staden. Som resultat av ansträngningarna grundade tio åkerier i staden en sammanslutning Torkkelin Liikenne Oy (Torkels trafik) (TL) för att sköta om trafiken i Viborg. Täta turer uppehölls på linjerna Salutorget–Tegelbruket–Kangasranta och Salutorget–Havi–Kolikkoinmäki–Käremäki. Bolaget införskaffade totalt 17 st bussar, av vilka de flesta var av märket REO, endast två av dem var Mercedes-Benz bussar. Magistaten beviljade TL trafiktillstånd för även andra linjer, men trafik inleddes inte någonsin på dessa.

Lokaltrafik med bussar idkades till områden utanför själva staden och i Viborgs landskommun. Trafiken till Juustila sköttes av en av TL’s delägare Nestor Stålberg. Till en början trafikerade Juho Juvonen och senare Matti Ruponen linjen till Säiniö och Pero. Jalmari Ruuskanen körde linjen till Samola och Lihaniemi, medan Tienhaaran Auto Oy skötte rutten till Someroja.

Viborg låg i en knutpunkt av 11 viktiga vägar, vilket ledde till att fjärrbusstrafiken från 1920-talet framåt snabbt ökade i alla landsvägsriktningar från staden. För detta trafikbehov öppnades år 1932 i Viborg den första kommunalt ägda busstationsfastigheten. Vägen mot Koivisto trafikerades av Koiviston Auto Oy och Seivästön Auto Oy. Tienhaaran Auto Oy (med 26 bussar år 1939) härskade i trafiken på vägen mot Kotka, fastän Antti Laasonen körde två dagliga turpar mellan Viborg och Kotka. Från 1936 inledde Postverket trafik på rutten Helsingfors–Kotka–Viborg. Tienhaaran Auto Oy hade även en betydande egen tillverkning av busskarosserier. Huvudsakliga aktörer på vägen mot Villmanstand var Yrjö Toikkanen och Anton Mononen. Ett turpar på linjen Viborg–Villmanstrand–St. Michel trafikerades till en början av Albin Kettunen och från 1934 framåt av Savonlinja Oy. Resan Viborg–Villmanstrand kunde också göras via Nuijamaa. För att förbättra sin ekonomi började Ångfartygsandelslaget Nuijamaa r.l. år 1925 trafikera med bussar genom bolaget Nuijamaan Auto Oy. Busstrafiken såldes 1933 till Anton Mononen och Yrjö Toikkanen.

Trafiken till Imatra - även via Jääske - koncentrerades under 1930-talet till de största aktörerna i området, Viipurin Linja-auto Oy (52 bussar) och Linja-autoliike M. Ruponen Oy (47 bussar). Deras längsta linjer sträckte sig från Viborg till Nyslott, Rantasalmi, Joensuu och Sordavala. Hela busstrafiken på vägen mot St. Andrea övergick i mitten av 1930-talet till Ruponen. Vägen till Heinjoki trafikerades både av Ruponen och Viipurin Linja-auto.

Kannaksen Matka-auto Oy härskade i trafiken på vägen till Kiviniemi/Rautu–Metsäpirtti och Kivennapa/Muola–Kivennapa. Bolaget bedrev även i omfattande grad transporter med lastbilar. Lastbils- och busstrafik drevs också av bröderna Mörös bussbolag. Vägen mot Nykyrka trafikerades på 1920-talet och ännu i början av 1930-talet av flera olika åkare men efter medlet av 1930-talet endast av Viipurin Linja-auto Oy samt av Abel och Taavetti Rusi.

Busstrafiken i Viborgstrakten var under 1930-talet rätt långt utvecklad och bussarna höll i allmänhet en högre standard och var nyare än bussarna i landet generellt.

Den av Ilmo Hakala-Rahko skrivna och av SLHS förlagda boken ”Viipurissa – Viipurista – Viipuriin ...” kommer att publiceras då Karjalan Liitto firar sitt 70-års jubileum i Helsingfors den 17. juni 2010. Boken kan beställas från SLHS av Hetkus chefredaktör Hannu Perttula (kontaktuppgifter finns på sidan 3). Priset för boken är 35 € + leveranskostnader.


KUNGSVÄGEN – FRÅN HÄRSKARNAS OCH POSTBUDENS FÖRBINDELSERUTT TILL TURISTLED

Vägförbindelsen mellan Åbo och Viborg har formats genom tiderna utgående från en stig lämpad närmast endast för ridning. Rutten torde ha varit forbar redan i början av 1300-talet. Sedermera från 1630-talet framåt har den varit en viktig del av postrutten från Bergen i Norge via Christiania (nuvarande Oslo) och Stockholm över Åland vidare genom Egentliga Finlands skärgård och Åbo, via Esbo och Borgå till Viborg och fram till Nyen Skans, som låg i trakterna av nuvarande St. Petersburg. Tidigare hade inte vägförbindelsen något namn men under 1700-talet började man tala om Stora Kustvägen, Postvägen, Gamla Rysslandsvägen eller helt enkelt den allmänna landsvägen. Namnet Kungsvägen föddes först för några decennier sedan då man aktivt började introducera rutten för turiständamål.

Till en början utnyttjade främst härskarna, biskoparna, handelsmän, konungens budbärare och brevbärarna rutten. Gästgiveriverket uppstod i huvudsak i medlet av 1600-talet, då rutten på många avsnitt kunde tillryggaläggas med lätta hästdragna kärror. Först under 1700-talet uppstod ett allmännare resande som ledde till utgivning av de första vägbeskrivningarna med avståndstabeller och uppgifter om gästgiverierna. På sträckan mellan Åbo och Viborg gjordes de första vägförbättringarna med tanke på hästvagnstrafik i slutet av 1700-talet i trakterna söder om Halikko, väster om Borgå samt vid Kungsbacka i Helsinge (i nuvarande Vanda). Den tilltagande trafiken och utvecklingen av fordonen fordrade även senare att vissa avsnitt av rutten uträttes och förbättrades. Den under 1920-talet ökande biltrafiken fordrade en ny standard av vägnätet. Många helt nya linjedragningar av vägen förändrade historiskt inarbetade avsnitt av landskapets karaktär. Trots detta kan den ursprungliga vägdragningen följas nästan helt ut om man bara ger sig litet till tåls och litet utforskar terrängen. Alla vägavsnitt kan inte mera trafikeras med bil. Sämst i det avseendet är kanske dragningen västerom Borgå vid Öbergsbacken där vägen rättes ut redan i slutet av 1700-talet. Där måste man ta sig fram till fots genom igenvuxet landskap av buskar och snår. De i det äldsta skicket bevarade avsnitten kan finnas i Tuorla i Pikis, vid Träskända i Esbo, på vardera sidorna om Illby efter Borgå, Kvarnby i Lovisa, nära Abborfors gård och i Summa i närheten av Fredrikshamn (tidigare Weckelax).

Vägmuseet inledde år 1990 ett projektet tillsammans med miljöministeriet och de olika regionplaneförbunden för att utforska Kungsvägen. Fältforskningen av den gamla vägdragningen utfördes under sommaren 1991 och en detaljerad inventeringsrapport färdigställdes under december samma år. Under våren 1992 publicerades en grundlig historik ”Suuri Rantatie” (Stora Kustvägen) skriven av Tapio Salminen. För två decennier sedan fann man i samband med projektet vid inventering av miljön flera välvda stenbroar, ruiner av vägbankar, brofästen, träbroar och vägtrummor av betong, råstenar, gästgiveribyggnader mm. Uppgifterna uppsamlade under projektet har senare utgjort basmaterial för planläggnings-, skydds- och forskningändamål längs den gamla vägdragningen.

Sedan 1920-talet har det på olika avsnitt av vägen också bedrivits flitig busstrafik. Ämnet är som sådant värt en egen tidningartikel. Vi kommer dock här att omnämna ett par intressanta fenomen från vägavsnitten. Till en av de första snabbussturerna kan räknas ”Flying Finn” bussen som redan 1933 inledde trafik på rutten Helsingfors-Åbo, först via Ekenäs men senare med en litet förkortad rutt via Karis. Rutten trafikerades med en stor och högklassig REO buss ägd av Someron Linja Oy och Volmar Mäkinen från Åbo.

Redan 1927 gjordes reklam för en turistbuss ”Imatra” på linjen Helsinfors–Lovisa–Fredrikshamn–Viborg– Imatra, vilken trafikerades tre gånger i veckan. Till den 365 km långa rutten nyttjades ett halvt dygns tid, varav två timmar reserverades för måltider. Man trafikerade med ”en verkligt högklassig lyxbuss” med kapacitet för 18 passagerare. Ruttens popularitet minskade kraftigt då järnvägen rätt snabbt uppfattade situationen och började konkurrera om passagerarna med snabbtågsturer mellan Helsingfors och Viborg. Senare under 1930-talet trafikerades rutten av Postverkets bussar, vilka använde 8 ½ timme för en enkel tur. Linjen gjorde en avstickare till Kotka. Med att kombinera Hj. Holmströms och Tienhaaran Auto Oy’s linjer med bussbyte i Kotka kunde man komma fram på 8 timmar på resan mellan Helsingfors och Viborg. År 1947 startade Hjalmar Holmström Finlands första efterkrigstida snabbusstur på linjen mellan Helsingfors och Kotka. Den var 30-45 minuter snabbare än den reguljära turen, fastän vägförhållandena på avsnittet mellan Borgå och Lovisa inte var de angenämaste ur passagerarsynpunkt.

HETKU 1 - 2010 REFERAT AV NÅGRA ARTIKLAR PÅ SVENSKA

LEDAREN

En stadgeändring inom föreningen genomfördes förra hösten. Fastän vissa medlemmar kände ängslan om förändringen har allt förlöpt väl utan några problem. Vi vill tacka hela vår medlemskår för den lojalitet, förtroende och uppskattning som visats under detta avikande förändringsskede.

Medlemsavgifterna har influtit berömligt till föreningen. I gengäld postade vi era nya medlemskort, vilka vi önskar att ni har nytta och nöje av. Medlemskapet är inte en utgift utan en placering. Aktiva familjer kan snabbt genom att köpa tjänster och produkter av våra samarbetskumpaner uppnå besparingar på flera hundra euro om året. Med att uppskatta våra samarbetskumpaner och sponsorer, vars reklamer vi hittar på medlemskortets baksida, och använda oss av de beviljade förmånerna kan vi även i framtiden dra nytta av förmånerna. Vi förhandlar aktivt med våra nuvarande och kommande samarbetskumpaner för att förbättra servicen för våra medlemmar genom nya medlemsförmåner och nya tillvägagångssätt.

Den i decennier redan fortlöpande långsiktiga utvecklingen av Sällskapet börjar bära frukt.
Styrelsemedlemmar, exemplariska regionchefer, flitiga tjänstemän och vår mångkunniga medlemskår utspridd på hela landet har gjort ett bra jobb. Tack vare dessa Sällskapets hörnstenar och den hela medlemsskapet gagnande nya medlemskortsreformen har medlemsantalet ökat märkbart, vilket vi kommer att beakta inom administrationen och planeringen av verksamheten.

Kvalitativt fungerande lokalavdelningar tillsammans med Hetku tidningen är stöttepelarna och de bärande krafterna inom föreningens verksamhet. Verksamheten i norra delarna av Savolax har startat med erfarna föreningsaktiva personer under ledning av en känd entusiast inom hela bilbranschen, Risto Pennanen. Vi kommer nu att satsa starkt på att kunna bjuda en bättre service för våra medlemmar i Lappland, Norra Karelen och Vasa-regionen. Dynamiska personer, vilka inte är rädda för utmaningar, intresserade av en utsiktsplats inom bussbranschen söks för att utbildas till regionchefer för Tavastland, Södra och Norra Österbotten, Lappland och Norra Karelen. Jag svarar gärna på förfrågningar beträffande dessa uppdrag.

Till den traditionellt mansdominerade medlemskåren ansluter sig allt flera kvinnliga medlemmar. Även äkta par har samtidigt anslutit sig till Sällskapet. Vi kommer att beakta detta vid planeringen av av resor och rekreationsaktiviteter. Under sommaren står till förfogande resemål inom bussbranschen men även till traditionella turistsevärdheter lämpade för hela familjen.

Vi kommer inom kort att distribuera till busstationer och bussbolag över 10 000 st fyrfärgsbroschyrer, med vilka man enkelt kan ansluta sig som medlem i sällskapet. Personen fyller i sina uppgifter på blanketten, limmar ihop den och lägger den i en postlåda. Vi står för portot. Lättare än så kan det inte bli att ansöka om medlemsskap!

Vi kommer att anordna informationstillfällen i Parkano, som är orten för vår centraldepå, för att få den lokala bosättningen intresserad av vår verksamhet och hobbymöjligheter. Årsmötet kommer vi att hålla i Björneborg den 17. april 2010. På det sättet kan vi också göra vår hobby känd för våra medlemmar i trakten och bussbolagen i Satakunda.

Vi gör vårt bästa för att våra hemsidor skall betjäna er på bästa möjliga sätt och att uppdateringarna skall vara snabba och exakta. Föreningens internationalisering är en fortgående process. Vi kan för intresserade bidra med på 6 olika språk på hemsidorna. Vad vill ni hitta på dem och hur vill ni att de skall utvecklas? Vi är mycket tacksamma för era åsikter, idéer och råd för att utveckla hemsidorna. Förslag och åsikter om dessa kan skickas direkt till e-postadressen jari.kurkinen@gmail.com.

En målinriktad, långsiktig och kontrollerad ökning av medlemskåren kopplad till en modern internationellt serviceinriktad och kunnig organisation ger Sällskapet en möjlighet lyckas i bussbranschens historietillvaratagande trots växande utmaningar och förbindelser.

Jag önskar hela medlemskåren och alla våra samarbetskumpaner en bra vår!
Jari Kurkinen, ordförande


KAKSKERRAN LINJA OY OCH DESS DOTTERBOLAG

Denna artikel är en fortsättning på skildringen av Kakskerran Linja Oy’s verksamhet under åren 1953-1963 publicerad i det senaste numret av Hetku-tidningen. Denna gång focuserar vi på bolaget från 1963 fram till slutet av verksamheten år 1976. Dessutom skildras den brokiga bussverksamheten för buss- och sjöbussbolaget Matkailu ja Kuljetus Oy, som ägdes av Martti Matarmaa med familj. Till familjens bolagsklase kunde också under en kort räknas det lilla redan nästan bortglömda bussbolaget Ordenojan Linja Oy, som under senare hälften av 1950-talet trafikerade från Åbo till Ylänne.

Skeppare och affärsman Martti Matarmaas (1910-1978) verksamhet har redan tidigare behandlats i Hetku men det är kanske ändå bra att dra några av hans göromål till minnes. Matarmaa verkade under 1930-talet som chaufför för Turun Seudun Matka-autot Oy, vilket 1938 köpte linjerna till Hirvensalo och fordonen av Uuno och Niilo Heinonen. Bolaget omstrukturerades under namnet Saariston Auto Oy, vilket senare under annat ägarskap drevs i konkurs år 1953. Matarmaa ägnade sig en tid endast åt skepparnäringen men återvände rätt kraftfullt även till bussbranschen under senare hälften av 1950-talet.

Kakskerran Linja Oy’s verkställande direktör Paavo Anttila (1920-1968) började i början av 1960-talet besväras av sjukdom och var tvungen att avsäga sig sina förtroendeuppdrag inom bussbranschen. Martti Matarmaa förvärvade 1963 bolagets aktier ägda av Anttila och övertog samtidigt verkställande direktörskapet för Kakskerran Linja Oy. Han hade också som avsikt att förvärva bolagets aktier ägda av Matti Nieminen ja Viljo Sandell, vilket senare förverkligades år 1965. År 1965 fördelades Kakskerran Linja Oy’s aktier mellan Matti Matarmaa (24 aktier) och hans hustru Helvi Matarmaa (1 aktie) och Matkailu ja Kuljetus Oy (6 aktier), sistnämnda bolag företrätt av Mattti Matarmaa.

Bolagets kontorsarbeten sköttes hemma hos Matti Matarmaa i ett rum inrett för kontorsgöromål. I kontoret tjänstgjorde en utomstående kvinlig anställd. Matarmaa bodde i översta våningen i ett hus invid Aninkaistorget. På dörren och i husets invånarförteckning fanns för lägenheten vid adressen Aninkaisgatan 12 E 136 antecknat endast ”M.Matarmaa”, fastän i lägenheten verkade också bolagen Kakskerran Linja Oy och Matkailu ja Kuljetus Oy.

Ofta hånades Kakskerran Linja Oy’s bussar för sitt dåliga skick. Bussarna var gamla och skramlande med igensmutsade fönster och med bucklor i plåtarna. Bussarna som trafikerade mot Hirvensalo benämndes ofta ”Matarmaas bussar” fastän också TLO-bussar trafikerade åt samma håll. Illvilliga chaufförer gycklade om att Matarmaas bussar var de mest slitna i hela landsändan.

Kakskerta kommun inkorporerades från början av år 1968 i Åbo stad, vilket inverkade mest negativt på verksamheten hos Kakskerran Linja Oy. Linjerna ansågs hädanefter som stadens interna trafik vilka generellt sköttes av TLO. Magistraten beslöt om trafiken och många TLO anslutna åkerier ville ha sin del av den expanderande trafiken mot områden kring Hirvensalo.

Busstrafiken på både linjerna till Kakskerta och Hirvensalo var ofta på tapeten inom TLO. Åkarna anhöll hos Åbo stad om utglesning av tidtabellerna för avgångarna på linjerna till skärgården. Reduceringar beviljades inte. TLO hotade till och med med att sluta köra inom Åbo stadskärna om inte staden gick in med ekonomiskt stöd för skärgårdslinjerna. Av den orsaken beslöt Åbo stad snabbt att tillfälligt under perioden 1974-75 under några månader betala ut kilometerstöd för linjerna till Kakskerta och Hirvensalo. Inom vänsterpartierna höll man understödet som förkastligt och fordrade att linjerna överförs till stades trafikverk. Även öborna önskade kommunal trafik, ty trafikverkets ”gula faror” körde med en känt förmånligare passagerartaxa, vilken inte var kilometerbaserad.

År 1975 övertog trafikverket linjerna till öarna. 1976 såldes garaget och då upphörde i praktiken verksamheten för bolaget Kakskerran Linja Oy. Bolaget finns dock ännu kvar och alla 30 aktier ägs av Hannele Matarmaa.

MATKAILU JA KULJETUS OY - Från havet till landsvägen – en överraskande linjeförändring inom bolaget

Matkailu ja Kuljetus Oy kommer man främst ihåg som en händelserikt bolag inom sjöbuss-, fartygs- och varvsbranscherna lett av Martti Matarmaa. Bolaget var som genom sitt ägoförhållande nära anknytet till Kakskerran Linja Oy’s historia. Matkailu ja Kuljetus Oy’s blå-vita sjöbussar kallades ofta för Matarmaas båtar. Invid bussdepån verkade Matarmaas varv. Bolaget hade med sin stora flotta en ledande roll inom sjöbusstrafiken i Åboregionen. Matkailu ja Kuljetus Oy drev också busstrafik under perioden 1960–1976.

Martti Matarmaa grundade år 1948 tillsammans med sin broder Uuno Matarmaa och Erkki Harro Matkailu ja Kuljetus Oy som ett rent för skeppstrafik avsett bolag. I verksamheten ingick också två fartyg för persontrafik tidigare ägda av Martti Matarmaa. Två år senare dog Harro och istället för honom kom Paavo Anttila med i verksamheten. Den sistnämnde förvärvade sedan 1953 alla aktier ägda av Matti Matarmaa. 1953 övertog Anttila verkställande direktörskapet både i Kakskerran Linja Oy och Matkailu ja Kuljetus Oy.

Verkställande direktör Paavo Anttila sålde år 1958 alla sina aktier i Matkailu ja Kuljetus Oy åt Martti Matarmaa, som nu blev bolagets verkställande direktör. Uuno Matarmaa var fortfarande majoritetsägare med 189 aktier. Martti Matarmaa innehade 80 aktier och deras syster Saima Matarmaa förestod en aktie.

ORDENOJAN LINJA OY - ett kort försök på linjen till Yläne.

Ordenojan Linja Oy från Yläne hade år 1956 inlett sin verksamhet som ett enmans bussbolag med en enda buss. Matti Matarmaa var aktieägare i bolaget under perioden 1958-59. Av denna orsak behandlas bolaget här. Aktiebolaget grundades av bussåkare Väinö Laiho från Yläne och Martti Matarmaas syster Saima Matarmaa från Lavamäki i Vahto, med var sina 5 aktier per person. Laiho avstod från 4 av sina aktier till förmån för en sin bekant, Eino Soini, även han hemma från samma kommun och en aktie till ombud Toivo Aalto.

Bolaget innehade en 33 platsers Bedford buss med med registreringstecken TV-241. Bussen byggdes från början som en skvader (även kallad kombinär, avsedd både för person och godstransport) men ändrades om två år till en normal buss. Om färgsättningen av bussen råder det en ovisshet. Den trafikerade linjen Åbo–Lundo–Aura kby–Pöytyä–Ordenoja–Uusikartano–Yläne. Ruttens längd var 71 km. Bussen trafikerade vardagar en tur-retur resa, på morgonen från Yläne och på eftermiddagen från Åbo. Under söndagar trafikerades en tur-retur resa på kvällen.

Det av Martti Matarmaa ägda bolaget Matkailu ja Kuljetus Oy förvärvade 28.6.1958 Saima Matarmaas och Eino Soinis aktier. Toivo Aaltos aktie övergick till Marttis syster Paula Matarmaa. Linjen var den längsta av Matarmaas linjer och avvek för övrigt från de andra som närmast var skärgårdslinjer. Linjen var inte lönsam och avyttrades 1959. 1961 övergick linjen vidare till Väinö Paunu Oy, innnehållande även Bedford bussen. Ett par år senare upphörde Paunu att trafikera linjen.

Juhani Kairasmaa och Jari Kurkinen har utrett historien för bolagen ägda av Martti Matarmaa.
Utan medverkan av utomstående skulle inte dessa artiklar varit möjliga att sammanställa. Ett hjärtligt tack för medarbetande riktas till Hannele Matarmaa-Tuoko, Reijo Nurminen, Pentti Kaske ja Pentti Anttila. Även de redan bortgångna Kaino Laine ja Ella Anttila har bidragit med fakta.

Specialaspekterna inom trafiken till Kakskerta har behandlats i Hetku nr 3/1998, sid. 10 – 11. I samma nummer publicerades även Turun Seudun Matka-Autot Oy trafik till Kakskerta under åren 1931 – 38. I Hetku nr 4/1998 behandlades Kakskerran Auto Oy’s historia 1931 – 34 och tiden för grundandet av Turun Linja-Autot Oy 1934–1943. Om bussolyckan i Satava färjhamn skrevs i numret 1/1999.


EN AV BUSSTRAFIKENS PIONJÄRER I MELLERSTA FINLAND – HELVI TARVAINEN

Under perioden före andra världskriget var största delen av bussåkerierna små, med endast en eller några få bussar. En av de tidigare åkarna i Mellersta Finland var Aleks(is) Kovanen (1898-1940), som inledde turtrafik från Tarvaala i Laukas till Jyväskylä år 1926. Hans trafiktillstånd var utfärdat 13.3.1926 för en 1 tons Ford (modell T/TT) för 12 passagerare.

Tarvaala ligger i Laukas kommuns geografiska mittpunkt mellan de tre sjöarna Saraavesi, Kuusvesi och Lievestuoreenjärvi. Fastän socknens första kyrka, Hartikka kyrka byggd 1593, befann sig i byn växte Laukas kommuns centrum upp på annan plats och byn förblev geografiskt sett åsidosatt. För att det också i Saarijärvi kommun finns en by med namnet Tarvaala kallar man numera ofta byn i Laukas för Laukkavirta, enligt det genom byn strömmande vattendraget Laukaanvirta.

Kovanen fortsatte att trafikera mot Jyväskylä hållet. För detta ändamål inskaffades 1935 en Ford, modell BB, motornummer 18-1930356, registertecken Va-1596, registerad för 18 personer. Fordmodellerna var ännu på den tiden försedda med mekaniska bromsar. Bussen hade ett takställ och på vintern spände man en snöplog framför fordonet. Rutten från Tarvaala sträckte sig till Vihtasilta via en handdriven färja vid Vuonne, vidare med Laukasvägen till Jyväskylä. Vägförförhållandena var även sommartid usla. Ford bussen kom också att användas i kriget. Bussen var redan lastad för avfärd till Jyväskylä när den konfiskerades för försvarsmaktens bruk. Med gengasaggregat var den sedan i bruk fram till år 1948.

Aleks Kovanen avled 27.3.1940 i lunginflammation i sviterna av en olycka, endast 41 år gammal. Hans maka Helvi Ester Kovanen född Tahvonen (1908-2002) fortsatte trafiken enligt gammal kutym. Efter det att änkan gifte om sig grundades kommanditbolaget Helvi Tarvainen Kb. Efter Forden följde 1948 en 31 platsers Chevrolet 6700, tillverkningsnr. KRXS-43, registertecken VH-648, senare XO-618. Bussen var försedd med hydrauliska bromsar.

Helvi Tarvainens bolags verksamhet var som störst under 1960-talet. Detta ledde till en expansion och förnyelse av vagnarna. Under början av decenniet sågs många Volvo bussar med Wiima karosser på vägarna till Tarvaala. Redan 1958 hade en 36 platsers Volvo B615-06 medWiima M54 kaross anskaffats, reg nr. YM-172/XG-55. 1959 stod en Wiima M59 i turen, försedd med ett Volvo 705-03 chassi, reg.nr. XP-386. För den dagliga trafiken behövdes 1964 redan en tredje buss. Man anskaffade en begagnad buss, vilken tidigare hade tillhört Joensuun Auto Oy och Lehtosen Liikenne Oy. Det var en Volvo från 1958 med Wiima M54 kaross, som förmedlades av Volvo återförsäljaren i Jyväskylä, Hämeen Autovaruste Oy. Lackerad i Tarvainens färger fick bussen registreringstecknet XBO-37. På detta sätt kompletterades vagnsparken med en liknande Wiima M54 buss som redan från tidigare fanns i huset.

År 1969 trafikerade Helvi Tarvainen via Tarvaala och Simuna till Lievestuore tre turer om dagen.
Avgångarna från Jyväskylä skedde alla dagar kl. 10.00 och vardagar kl. 14.15 och 16.40; den sista turen kördes fram till Simuna. Från Lievestuore startade turer vardagar kl. 7.20 och 10.30, dessutom fanns det kl. 6.45 en tidig arbetsplatstur från Tarvaala till Jyväskylä. Söndagar kördes ännu kl. 17.45 en kvällstur från Lievestuore och kl. 19.30 från Jyväskylä med destination ända fram till Simuna.

På 1960-talet gav den expanderande beställningstrafiken en möjlighet för åkerierna att förbättra det ekonomiska resultatet. Detta märktes också vid anskaffningen av bussar. Sommarsöndagar marknadsförde Tarvainen en rundtur i Laukas. I servicen ingick också en fartygstur med möjlighet för bastubad och simdopp i sjön. På lördagar kördes för ungdomarna turer till danspaviljongerna. Helvi Tarvainens son Kauko Kovanen har berättat att man en gång på tillbakafärden från en danstillställning blev stannade av polisen, som räknade över 100 passagerare i bussen avsedd för 32 passagerare.

Strukturförändringarna i samhället, med flykten från landsbygden och det tilltagande ägandet av personbilar, målade på 1970-talet mörka orosmoln på himlen för de små åkerierna. Då passagerarunderlaget på landsbygden svek såg man nya möjligheter i snabbbusstrafiken mellan de större städerna. Helvi Tarvainen Kb ansökte om tillstånd att trafikera en snabbtursrutt mellan Jyväskylä och Joensuu. Rutten blev inte lönsam och då Eino Turunen från Lievestuore år 1970 visade intresse för rutten sålde Helvi Tarvainen linjen. Senare lät Savonlinja Oy förstå att de också hade haft intresse för att köpa trafiken.

Eino Turunen fortsatte att trafikera linjen i samma utsträckning som Tarvainen gjort. I samband med överlåtelsen av trafiken överfördes minst tre grå-rödrandiga bussar; Wiiman från år 1960, en Ajokki-Bedford och en Scania-Vabis med Lahti kaross till Turunens flotta.

HETKU 4 - 2009 REFERAT AV NÅGRA ARTIKLAR PÅ SVENSKA

LEDAREN

En stor del av tiden för administration har under denna höst inom Sällskapet gått till att planera nästa års verksamhet. Många projekt är på gång och om dem kommer vi senare att informera i Hetku, på hemsidorna och på de lokala avdelningsmötena. Projekten kommer att föranleda små justeringar i Sällskapets stadgar.

De i Sällskapets nya medlemskort ingående förmånerna och rabatterna har fordrat många förhandlingar och möten med våra samarbetskumpaner och deras organisationer. Nu börjar pusselbitarna gradvis vara satta och vi kan utforma det nya medlemskortet. Genom att använda medlemskortet och tjänsterna våra samarbetskumpaner har i utbudet kan Sälskapets årliga medlemsavgift snabbt sparas in, tom. flera gånger om.

Medlemsavgiften för år 2010 uppbärs nu redan i december och de med tjänsterna sammankopplade namnförsedda nya medlemskorten postas till medlemmarna i slutet av januari. Medlemsförmånerna träder i kraft från februari framåt. Därför är det viktigt att var och en betalar sin medlemsavgift inom den utsatta tiden. I annat fall försenas utskickningen av medlemskortet, ty kortet måste av ekonomiska orsaker tryckas i större partier och enskilda kort kan inte tillverkas skickas ut skilt för sig.

Vi kommer att informera om medlemsförmånerna i varje nummer av Hetku och på våra hemsidor.
Våra samarbetskumpaner kan möjligen justera på förmånerna och kampanjera vissa produkter. Även samarbetskontrakt med nya kumpaner kan knytas. Därför är det viktigt att medlemskåren följer med sina förmåner och förändringarna i dem från Hetku. Dessutom måste också medlemmarna ha medseende med samarbetskumpanernas personal. Man kan inte nu i början fordra att varje enskild servicetjänsteman känner till vårt medlemskort och dess förmåner redan under de första veckorna.

I Tavastehus har en ny lokalavdelning grundats. I början av nästa år utvidgas lokalavdelningsverksamheten småningom öster- och norrut i landet. I Nyland har Teemu Collin övertagit ledarskapet för avdelningen och i Päijänne-Tavastaland har Samppa Maunuksela tagit över taktpinnen. För fördomsfria organisationsinspirerade personer finns ännu några ledarplatser lediga på olika orter i landet. Också några unga personer efterlyses att delta i utformningen av bussvetartävlingens ungdomsklass. En bra utsiktsplats för unga att få en gedigen bild av närhistorien och hobbyn!

Jari Kurkinen, ordförande.


KAKSKERRAN LINJA OY, DEL I, ÅREN 1953 – 1963

De till Åbo stad nuförtiden tillhörande Hirvensalo, Satava och Kakskerta öarna hör busshistoriskt sett till de mest utforskade orterna i vårt land. För forskningen av busstrafiken till öarna har man letat efter uppgifter i arkiv samt intervjuat personer sammanlagt i hundratals timmar.

Den första artikeln i ämnet författad av Hannu Pulkkinen publicerades i Hetku 1/1981. Jari Kurkinens forskningar från 1930 och -40-talen har publicerats i Hetkuissa 3-4/1998 samt Saariston Auto Oy:s historia i Hetku 1/2002. Tillsammans med den sistnämnde kommer nu Juhani Kairasmaa att i två delar publicera Kakskerran Linja Oy:s historia, som är en sammanställning av dessa forskningsarbeten. Kairasmaa har därtill forskat i trafiken till Hirvensalo och trafikidkare Kaino Laines verksamhet (Hetku 3/2007).

Den sista tiden för Saariston Auto Oy

Åbobolaget Saariston Auto Oy trafikerade från Åbo till Hirvensalo, Satava och Kakskerta öarna under perioden 1938–1953. Kakskerran Linja Oy grundades på spillrorrna av det konkursdrabbade bolaget Saariston Auto Oy. Konkursen har behandlats i Hetku 1/2002, men kanske ändå en kort inblick i ämnet är på plats här. Försäljningen av Saariston Auto Oy:s linjer till andra trafikidkare före konkursen försvårade i högsta grad Kakskerran Linja Oy:s verksamhetsförutsättningar.

Saariston Auto Oy kämpade med ekonomiska svårigheter och ägarstrukturen förändrades många gånger. Vid årslutet 1951 begrundade ägarna, jordbrukaren Ruben Venka från Nådendal och företagaren Eino Vaihe från Åbo, hur skuldspiralen kunde brytas. Man beslöt att avyttra några olönsamma linjer. I januari 1952 bjöds linjerna Aninkaistorget–Tammisto- och Aninkaistorget–Honkaistenranta åt andra åkerier. Trafikidkare Onni Ojala (1904–1992) från Åbo intresserade sig för Tammisto linjen. Enligt Åbo polisdistrikts övervakningskort fanns det flera anmärkningar om att Ojalas bussar upprepade gånger hade varit försenade från tidtabellen på linjerna Salutorget-Halinen och Åbo-Aura. Man antog att Ojala skulle forstätta med motsvarande ansvarslösa förseningar, så lov för linjerna tilldelades inte honom.

Snart efter konkursen efter Saariston Auto Oy grundades ett nytt bolag som fortsatte med trafiken. Bolaget fick namnet Kakskerran Linja Oy. Aktionärer var jordbrukare och lastbilsåkare Paavo Anttila från Kakskerta, skeppare Martti Matarmaa och jordbrukare och näringsidkare Iivari Kivilä från Lundo, alla med lika andelar av aktiekapitalet. Skeppare Matarmaa återvände till bussnäringen, då han under fem år härtills endast skött fartygstransporter. Till bolagets VD utsågs Paavo Anttila, som tidigare varit chaufför hos Saariston Auto.

Kakskerran Linja Oy grundades 21. januari 1953 och av namnet att bedöma fick Kakskerta kommun bli bolagets hemort. Enligt till patent och registermyndigheterna givna uppgifter var bolagets verksamhetsfält: ”Att med bilar och skepp idka person- och godstransport, upprätthålla resebyråverksamhet, handla med bilbranschens produkter och tillbehör och hålla reparationsverkstad”. Aktiena 30 st till antalet och tecknades till lika delar av aktionärerna. Aktionärerna köpte bussarna av konkursbolaget för Saariston Auto Oy. Också det konkursdrabbade bolagets personal övergick i det nya bolagets tjänst.

Enligt bolagsnamnet trafikerade Kakskerran Linja Oy endast linjerna till Kakskerta kommun. Bolagets turer startade från Aninkaistorget (Trätorget) från tre snett ställda perronger vid Mariegatans sida. Bussar som trafikerade åt detta hållet av Åbo körde inte via Åbo busstation. Från Aninkaistorget kördes rutten via salutorget med Slottsgatan-Mårtensbron-Stålarmsgatan-Korpobacken-Hirvensalo bro-Kakskertavägen-Satava färjan-vägskälet vid Kaivois. Härifrån fortsatte linjerna till Erikvalla och Höytis och linjen runt Kakskerta sjö. (Förlåt, översättaren är inte så familjär med de svenska ortnamnen och översättningarna av dem i dessa delar av Åboland, så det kan finnas fel i dessa.)

Kakskerran Linja Oy:s sommartidtabell 1953 hade följande linjer:
- Åbo–Kakskerta–Harjattula, alla dagar 9 avgångar, varav norra rutten vid Kakskerta sjö via Brinkhall 3 turer.
- Åbo–Erikvalla, dagligen 6-8 turer
- Åbo–Kakskerta–Brinkhall, vardagar 2 turer, söndagar 1 tur
- Åbo–Höyttinen, 1 tur, endast sommartid

Trafikmässigt inföll bolagets glansperiod till åren 1961–1963, då man sommartid trafikerade upp till 40 tur-retur avgångar i dygnet. För att tillgodose transportbehovet var man ibland tvungen att sätta in tre bussar på samma avgång. Vid start från Harjattula väntade den första reservbussen vid Myllykylä och vid behov den följande vid Hylkilahti. För motsvarande avgång från Aninkaistorget fanns reservbussen vid salutorget och följde sedan efter den ordinarie bussen fram till Hirvensalo bro.

Vägarna, som Kakskerran Linja trafikerade på 1950-talet, var smala, kurviga och i dåligt skick. Vägarna inom Kakskerta kommun var grusbelagda. Asfaltbelagda vägar fanns endast i Åbo från Hirvensalo bro till Korpobacken. Bussarnas egna strålkastare fick agera vägbelysning, ibland asssiterade av månsken. På öarna förorsakade älgarna kollisioner och dikeskörningar. Även alkoholpåverkade trafikanter på öarna försvårade trafiken, ibland kom dessa åkande på lånade cyklar eller så var det fråga om ortens jordbrukare på traktorsadeln.

Under vintertid levde Kakskerta kommun en törnrosasömn. Bussar behövdes endast av befolkningen som arbetade i Åbo eller skoleleverna. De lokala bussförarna kände väl till sina fordon och vägförhållandena, så de klarade sig rätt bra. Däremot ovana förare hade det besvärligt, speciellt vintertid. Bolagets chaufförer var ofta hemma från Kakskerta. Bussbolaget och Satava färjan var de härskande arbetsgivarna inom trafikbranschen i kommunen. Trafikbehovet var vintertid litet, borträknat arbetsplats- och skolelevstrafiken på morgon- och eftermiddagturerna.

Andelslaget Turun Linja-autoilijain Osuuskunta (TLO) grundades hösten 1954 men Kakskerran Linja Oy ingick inte i alliansen, då bolaget trafikerade endast till Kakskerta kommun. Däremot anslöt sig sig åkerierna som trafikerade mellan Åbo och Hirvensalo till TLO. De började lackera sina röd-gula bussar i grå-blå kulörer, samtidigt som andelslaget beordnade att ruttnummer skulle finnas på bussarna. Ruttnumer användes på linjerna (12) till Honkais strand och (13) Pikisaari. Åbo stad och TLO bestämde härefter i stort sätt över verksamheten.

Kakskerran Linja Oy:s verksamhet som ett oavhängigt bolag började vackla då Martti Matarmaa riktade sitt vattenbussbolags, Matkailu ja Kuljetus, verksamhet också till busstrafiken. Bolaget övertog i början av år 1960 linjen Aninkaistorget–Kaistarniemi av Kakskerran Linja.

Kakskerran Linja idkade även abonnerad trafik. För detta hade man införskaffat en Mercedes-Benz buss, som förarna höll av. Bolaget sålde sin tre år gamla Vanaja buss för att ersättas av en Mercedes (ordningsnr. 7), vilken var identisk med buss nr. 7. Under åren 1960-63 inköpte Kakskerran Linja tre blå-gula bussar, vilka fick orningsnr. 5, 8 och 9.

Bolaget hade som bäst under perioden 1961–1963 i bruk 15 bussar, varav en del i trafik endast sommartid. Ibland såldes dessa ”sommarbussar” bort under höstens lopp, medan en del fick vänta på att bli tagna i bruk igen följande vår.


GENERATIONSSKIFTE HOS ELKA - ARKIVCHEF MATTI LAKIO GICK I PENSION EFTER ETT LIVSVERK

Arkivchef Matti Lakio som blivit känd även bland bussentusiasterna gick i pension den 1.9.2009. Han hann vara i arbetslivet i 40 år, varav 29 år hos Elka (Näringslivets centralarkiv i St. Michel). Här följer en sammanställning av hans verksamhet i arbetslivet och Elkas verksamhet inom bussbranschen.

Matti växte upp i Myllykoski pappersbruks omgivning, där han också började sitt arbetsliv med att sortera stockar inom flottningsverksamheten. Som uppgift hade han att styra stockknippen stämplade med Myllykoskis hjärtstämpel till fabriken och de övriga ned för älven mot Kotka.

Efter avlagd studentexamen påbörjade han sina studier vid statsvetenskapliga fakulteten fram till en approbatur i sociologi. Nationalekonomi läste han fram till cum laude nivå. Redan i ett tidigt skede märkte han att valet inte hade varit det rätta för honom, utan påbörjade ekonomi- och socialhistoriska studier, var han avlade sin magistersgrad år 1971, efter tre års studier i ämnet. Under studietiden och en tid därefter arbetade han hos Helsingforspolisens passbyrå. Sin första för studierna motsvarande tillfälliga arbetsplats fick han hos Östra Finlands institut (Itä-Suomen instituutti) i St. Michel år 1972 - de första fyra och ett halvt åren som forskare och sedan lika länge som ledare för institutet.

Då Näringslivets centralarkiv i St. Michel grundades, som en summa av många händelser, bjöds platsen som ledare av arkivet åt Matti Lakio. Till en början var han under de två första månaderna den enda anställda – förändringen har varit stor, idag är personalstyrkan på arkivet 36 personer.

Elka började sitt nära samarbete med bussbranschen i slutet av 1990-talet. Elka är det finländska näringslivets centralarkiv och därmed också en mångsidigt dataregister för bussbranschen. Här finns deponerat organistioners, företags och även privatpersoners arkiv i form av dokument och handlingar, fotografier, filmer, ljudband med intervjuer, ritningar och digitala dokument. Över 50 000 fotografier finns arkiverade. Bussbrannschens arkiv omfattar för närvarande ca 220 hyllmeter och materialet växer hela tiden.
Matti Lakio ser Elkas framtid som ljus. En process att dela på den av staten understödda stiftelsebaserade verksamheten i en flexiblare i bolagsform med sikt på en fungerande databehandlingsaktivitet har påbörjats och den kommer att leda till en bredare bas för framtiden. Genom att förbli kvar vid endast ett pappersarkiv skulle snart verksamheten utmattas, enligt Lakio, då strömmen av pappersdokument i framtiden kommer att avta. Med att bjuda ut nya serviceformer och ta hand om arkiv i olika digitala former, i samarbete med yrkeshögskolan i St Michel, garanteras att arkivet också i framtiden kan stärka nationens minne med material, som till en stor del föds inom företagen.

Vi önskar Matti många goda pensionärsår!


ELKA KÖR IN I FRAMTIDEN MED EN SÄKER FÖRARE SOM LEDARE

Till Finlands näringslivs centralarkivs nye chef har valts FM Jarmo Luoma-aho från St Michel.

Han började sin arkivbana med att arbeta som sommarvikarie på Jyväskylä landskapsmuseum. Efter studierna var han tre år anställd som forskare av Vapo Oy. Efter dessa tillfälliga befattningar fick han en fast anställning hos Elka som datatjänst- och utvecklingschef. Inom arkivbranschen har han nu verkat i 23 år.

På fritiden fortsätter Jarmo att studera på yrkeshögskolenivå. Examen är utstakad att tas år 2010. Gitarren trivs också i handen parallelt med lyssnande på musik och innebandyspelande. Motionering finns även på fritidsprogrammet, men ofta för sällan, konstateras han.

Jarno är känd för bussentusisterna bla för deltagande i bussutställningarna under somrarna. Speciellt har ihågkomsterna från Autokori Oy:s verksamhet, berättade under utställningen i Åbo, blivit i hans minne.

Då nu Jarmo börjat ”ratta” Elka som ledare för arkivet, berättar han om sina visioner och om hur verksamheten med bussbranschen och hur de kunde vidareutvecklas: ”Samarbetet med bussbranschen har varit fruktbart och kommer att fortsätta på samma sätt – nytt kan ju alltid utvecklas. För närvarande överförs i Elkas regi busstidtabeller i digital form, tillsammans med SLHS.”

De första materialet från bussbranschen deponerades under 1990-talet till Elka av Bussförbundet, Matkahuolto och Länsilinjat Oy. Situationen för arkiveringen av material för bussbranschen ser riktigt bra ut. Material har tillströmmat från karosserifabriker och åkerier med jämn takt och utrymme finns ännu att ta emot mera.

Rauno Laakkonen, som arbetar på arkivet, har specialiserat sig på att behandla material från transportbranschen - så ett gediget kunnande finns inom huset. Ännu finns det i landet mycket material i källare och på vindar som Elka kunde ta hand om.


REO, 1930-TALETS OMTYCKTA BUSS

Ransom E. Olds grundade i USA en bilfabrik år 1905. Till produktens namn valdes REO, från grundarens initialer. Nikolajeffs bilaffär i Helsingfors var importör av märket till Finland. På 1920-talet, från 1926 framåt importerade även Pohjoismainen Auto-Tuonti Oy i Åbo REO bilar parallelt med Nikolajeff. Båda sålde även chassier för bussar.

På bilden syns Laakso&Eklunds REO från 1926 och trafikidkare Vihtori Tähtivuori och Eino Eklund. Bilden är tagen år 1927 I tammerfors vi Pyynikki torg invid Nobel Standards bensinstation, var båda åkarna brukade serva sina bussar.

REO bussen på bilden är en bland de första i Finland. Den har hjul med träekrar, vilka som äldre bla under sommartid började gistna och torka med glapp som följd. Dett märktes av knarrande ljud. Ibland måste hjulen demonteras och läggas i vatten i diket för att svälla. Tampereen Autokori Oy hade tillverkat karossen. En specialitet med karossen var att de övre fönsterglasen var infattade med grönt glas. Detta gav vid solsken ett grönt sken inne i bussen. Tekniken utvecklades och 1928 levererades REO bussarna redan med stålekerhjul.

Under 1930-talet ökade REO bussarnas popularitet och många åkare skaffade sig sådana. Tex. bolagen Ruponen och Savonlinja använde i huvudsak REO bussar. REO ansågs på sin tid vara den främsta bussen med avseende på både långt utvecklad teknik och passagerarkomfort.

De sista REO bussarna utrangerades från Savonlinja bolaget först år 1955. Efter andra världkriget upphörde importen av de flesta amerikanskt tillverkade busschassierna. Några REO chassier importerades ännu år 1949. Dessa sista REO chassier levererades till Sulo Ilmari Lahtinen för linjen Helsingfors-Sjundeå.

HETKU 3 - 2009 REFERAT AV NÅGRA ARTIKLAR PÅ SVENSKA

LEDAREN

Vi har igen en livlig och innehållsrik sommar bakom oss när hösten knackar på dörren. På programmet har funnits bla bussförbundets utställning i Uleåborg, museifordonsdagen och bussdagen på Mobilia muséet. Ett stort tack till alla arrangörer av evenemangen och deltagare!

Sällskapets medlemsantal växer snabbt och närmar sig 1100. I augusti godkändes samtidigt 55 nya medlemmar. Medlemsanskaffningstävlingen kommer att behandlas under de lokala kvällsmötena. Nya understödande medlemmar är bla. Oy Hangon Liikenne – Hangö Trafik Ab, Järvisen Liikenne Oy, Kylmäsen Liikenne Oy, Linjakori Oy, Rahtarit ry, Tilausajokuljettajat (Charter Club) och Oy Vaasan Paikallisliikenne – Vasa Lokaltrafik Ab. Välkomna med i det roliga och utmanande samarbetet att ta tillvara bussbranschens historia!

Verksamheten i lokalavdelningarna blomstrar och därför behövs i många städer energiska nya avdelningschefer. Ordförande ger tilläggsinformation om befattningarna. Vi planerar att grunda en ny lokalavdelning med tyngdpunkt på städerna Tavastehus, Forssa, Hyvinge och Riihimäki med omnejd. På området bor många medlemmar, vilka inte har deltagit i lokalavdelningarnas möten. Vi kommer att träffas för att diskutera saken i Tavastehus på ABC-Tiiriö 28.10. Om ni vill ha en egen lokalavdelning i hemknutarna möt manngrant upp!

Föreningens stadgeenliga höstmöte har traditionellt hållits i Helsingfors, men då nu sällskapet snabbt växer måste vi överväga saken på nytt. Årsmötena skall nu börja cirkulera i de olika lokalavdelningarna så att en större del av medlemmarna någon gång kan delta i mötet i hemknutarna. I år hålles höstmötet 14.11 i Hotell Laajavuori i Jyväskylä.

Sällskapets medlemskort kommer årligen att förnyas. Kortet kommer att knytas till ekonomiska fördelar, så det lönar sig att alltid ha kortet med sig. Förhandlingar om att erhålla rabatter av våra samarbetskumpaner har inletts. I nästa nummer kommer vi att avslöja detaljer om rabatter som kommer att fås genom att uppvisa medlemskortet.

Samarbetskumpanerna önskar bevilja fördelarna för ett kalenderår i taget. Därför kommer indrivningstidpunkten för medlemsavgiften att ändras på från maj till slutet av föregående års december. De nya medlemskorten kommer att sändas till medlemmarna under januari månad och fördelarna kommer årligen att beviljas från februari månad framåt. För att kunna ändra på indrivningstiden behövs ändring av föreningens stadgar, vilket måste godkännas på två på varandra följande medlemsmöten. Ett extra medlemsmöte för stadgeändring kommer att hållas 3.12 i Linja-autoliittos lokal på Drumsö i Helsingfors.

Parallelt med bussvetartävlingen kommer vi att utarbeta en litet avvikande tävling för busshistorieentusiaster av den yngre generationen, dvs en junior bussvetartävling. Tävlingsreglerna och frågorna kommer att utarbetas under kommande vinter. Vi tar gärna med en person som önskar vara med om att planera och utarbeta verksamheten, senare möjligen som speaker för tävlingen. Junior bussvetartävlingen kommer att för första gången hållas i Östermyra i juni 2010.

Vi ses på lokalavdelningskvällarna och på andra evenemang under hösten!
Jari Kurkinen, ordförande


BERÄTTELSEN OM NISSE

Detta är en kort berättelse om en egensinnig Helsingforsgosse med knagligt talad finska och hans verksamhet som bussåkeriägare i Norra Tavastland och Mellersta Finland. De nederst i artikeln nämnda förarna, som under många år arbetade för bolaget önskade ännu få något nedskrivet till pappers om sin tidigare arbetsgivare. Som hjälp för artikeln användes gamla tidningsartiklar och intervjuer. Allt i artikeln kanske inte blev helt korrekt återgivet.

För att gå till grunden skall vi förflytta oss till Stockholm. Där växte nämligen Nisse upp under sina första fem levnadsår. Hans finskättliga familj flyttade sedan tillbaka till Helsingfors kring år 1920. Hemspråket var svenska och hans far jobbade i ”birsen” som droskkusk. Efter skolan och skriftskolan sökte sig Nisse till sjöss, med längsta resa till Syd-Amerika.

Chaufförer behövdes i kriget vid östfronten, dit även vår huvudperson hamnade. Nisse har berättat att han under mellankrigstiden vintern 1941 körde buss hos Korsisaari i Nurmijärvi. Detta kan genom en lönesedel berkräftas av Eeva Korsisaari som har forskat i bolagets historia. Efter kriget fortsatte Nisse att köra hos Malmin Linja-auto Oy nära huvudstaden. Samtidigt sökte han efter trakter där han kunde starta egen trafik. Han beslöt att på skidor utföra en marknadsundersökning om vilka arbetsmöjligheter det fanns i Mellersta Finland.

En vinterkväll satte mannen jämte sina skidor sig på tåget med destination Haapamäki för att därifrån fortsätta till Kotala i Virdois. Ca kl. 4.30 steg han av tåget i Kotala. Följande observation av honom gjordes efter en ca 10 km skidtur. Esa Reinikka från Asunmaa Karhunkylä by skulle fara på travtävling med sina bröder och en granne. Till kaffebordet de satte vid anslöt sig den ensamma skidåkaren. Om detta möte berättade Esa Reinikka för ca en månad sedan.

Skidåkaren hade ännu kvar en 25 km lång sträcka till Haapamäki över Pihlajavesi. Följande natt förtsatte den trötte åkaren tillbaka med natttåget till Helsingfors. Vad kunde Nisse förtälja? ”Inget hoppingivande”, har han sedermera berättat. Traktens smala och slingrande vägar skrämde inte honom. Under resan hade Nils E. Björkqvist bestämt sig att hit kommer han för att starta linjetrafik. Trakten var utan reguljär busstrafik efter det att trafikidkare Toivo Kivelä från Virdois hade omkommit i en olycka föranledd av osförgiftning vid start av en gengasdriven buss i garaget. Trafiklov ordnades rätt snabbt och trafiken kunde inledas redan följande höst.

I dessa tider grundade man medborgarskolor. Detta tillsammans med indragning av mindre skolor föranledde ett större behov av busstrafik på landsorten. Trafiken var lönsam. Tex. från Keuruu startade kl. 15 tre fulla bussturer med skolelever med riktning mot Pihlajavesi och Haapamäki. Turerna transporterade naturligtvis också andra passagerare.

Det välfungerande bolaget såldes 1966 av personliga skäl. I köpet ingick linjerna och bussarna med personal. Köpare var E. Mäkelä från Keuruu.

Matti Alin, Raimo Metso, Pasi Kellomäki, Hannu Parviainen och Tapio Mäkinen medverkade för att artikeln kunde skrivas.


SLHS RESA RUNT BOTTENHAVET

Det svenska språket kom väl till användning längs kustvägarna på bägge sidor om Bottniska viken då SLHS gjorde sin sommarresa. Först körde man norrut genom det svenska Österbotten och sedan söderut längs svenska kusten fram till Kapellskär. Bosse Ahlnäs agerade förtjänstfullt som reseledare. Som fordon användes A-Bus Oy:s buss nr 11, en Volvo B10M med Kutter 9 kaross, som föreningen tidigare har bekantat sig med under resan till Kiruna år 2006, hemma hos sin tidigare ägare Granlunds Trafik AB i Norra Sverige - då naturligtvis ännu i Granlunds lackering.

Första besöket under resan gjordes för att bekanta sig med Oras Liikennes Büssing. Asko Jalo berättade om bussens historia. Den är försedd med en Emmelman kaross från 1961, ursprungligen levererad till Tähtilinjat med registreringstecknet AX-710. Senare användes bussen av Kalevi Ketonen i Nakkila för att sedan säljas åt Pyhärannan Auto. Till slut fick vi ännu besök av Satakunnan Liikenne Oy:s direktör Ravi Mehta som också ansvarar för Koiviston Auto koncernens verksamhet i Västra Finlands.

Färden fortsatte norrut längs riksväg 8. Mat intogs i Merikarvia Lankoski vid ett rastställe med namnet Köffi. Platsen valdes på grund av att väggarna i restaurangen bekläs med rader av ett hundratal fotografier av bussar som har rastat där under flera års tid. Krögaren tycks ha en ganska intressant hobby!

I tomatstaden Närpes besöktes för oss en viktig sevärdhet, Wester Lines. Före övernattningen i Närpes sågs sommarteaterns premiär, där också föreningens Vanaja Kutter 4 från 1960 spelade sin egen roll.

Fredagens program i Vasa började med tankning av bussen och en tur runt kvarteret där Haldin tillverkade Boxer karosser. Dagens första egentliga besöksmål var Oy Wiik&Ström Ab. Bolaget har 12 år på nacken och är grundat genom att sammanslå några mindre åkerier (bla Majors, Syrenius, Joki) i Vasa. Patrick Wiik guidade oss och även hans bolagskompanjon Fredrik Ström var på plats en stund.

Färden fortsatte mot Nykarleby och Munsala till Svanbäcks Bussar AB. Trafikchef och resebyråns föreståndare Kennet Svanbäck, representant för bolagets förra generation Eugen Svanbäck och bolagets nuvarande VD Gun Svanbäck berättade om det år 1962 grundade bolaget. Bolagets kontor och resebyrå finns invid torget i Nykarleby. I Munsala sågs endast en minibuss och en reservbuss.

Före midnatt med solen gassande från norr körde man sedan över Torne älv. Inkvatrteringen i det ärevördiga Stadshotellet i Torneå skedde i röklukt föranledd av en i staden hätjande eldsvåda. Lördagen inleddes i solsken med att traditionsenligt köra runt Tapanis Buss AB:s garage i Haparanda. Första resemål under dagen var Luleå Lokaltrafik AB (LLT). Tekniske direktören välkomnade oss före vi gick in för att ha fika och följa med VD Ange Björks AV-förevisning.

Sista busstema under resan var Primus Motor i Örnsköldsvik på söndag morgon. Som syfte har denna förening att ta tillvara teknisk historia och bla gamla bussar. De flesta av dem är försedda med Häggluns karosser. Som kronjuvel fanns där en kantig Volvo från 1930, fint renoverad och lackerad i maronröd kulör.

Resan fortsatte sedan i brant miljö längs med Höga kusten, som är marknadsnamnet för trakten vid Ångermanland och söderut. I kramfors körde vi över den sevärda hängbron. Längs kusten avverkades sträckan Sundsvall-Hudiksvall förbi Gävle till Uppsala.

I Kapellskär körde vi ombord på Finnlines/FinnLinks M/S Finnfellow, var buffébordet väntade på oss. Nådendal nådde vi redan före kl 7 på morgonen. Färden runt Bottniska viken var sluten.


BUSSVETARTÄVLINGENS FM 2009

Den sjätte mästerskapstävlingen om Finlands Bussvetare hölls på Mobilia muséet söndagen 2.8.2009.

En väckelse för tävlingen var öppen på nätet under perioden 9.2.–12.6.2009. På detta sätt kunde spekulanter testa sina färdigheter i ämnet före förtävlingen. Själva förtävlingen innehöll 40 flervalsfrågor om bussar, busstrafik, chassi- och karossindustrin. Även förtävlingen fanns på nätet och som pappersversion i Hetku och Bussiammattilainen tidningarna. Genom förtävlingen utsågs deltagarna till finalen. Förtävlingen inbringade 76 svar.

Till finalen i Mobilia kallades de 19 personer med de bästa resultaten i förtävlingen. Av dessa ställde 13 upp i finalen. Enligt tävlingsreglerna får inte föregående års vinnare delta i tävlingen. Det fanns dock några förhandsfavoriter för mästartiteln. Många av deltagarna arbetar inom bussbranschen.

I finalen gällde det att entydigt svara på frågor om 25 fotografier. Det gavs tid 1 minut per foto. Alla tävlingsfrågorna var uppgjorda av förra årets bussvetare Esko Penttilä. Maximalt kunde man nå 30 poäng.

Tävlingen avgjordes inte på en gång, utan man var tvungen att gå till en andra finalomgång för att avgöra de två första placeringarna. I andra omgången visades 15 bilder. Genom dessa kunde man efter en mycket jämn kamp fastställa medaljplaceringarna. Resultaten från tävlingen hittas på sidorna 8-9.

Till årets bussvetare korades Antti Perälä från Helsingfors. Han har en lång bana bakom sig som bussentusiast och hörde också till förhandsfavoriterna i tävlingen. Det var redan tredje gången han blev mästare. Kari Rissanen uppnådde andra placeringen med goda prestationer i finalen. Tredje placeringen intogs av Juhani Intosalmi, mästaren från år 2005. Han har i allmänhet placerat sig väl i tävlingarna. Till pris får mästaren välja en resa till en internationell bussutställning i Europa. De andra vinnarna fick betydande litteraturpris.

Tävlingen arrangerades i samarbete med Mobilia, SLHS, A-vakuutus och bussförbundet LAL.

HETKU 2 - 2009 REFERAT AV NÅGRA ARTIKLAR PÅ SVENSKA

LEDAREN

Sommaren står inför dörren och vi kan blicka tillbaka på den gångna vårens aktiviteter. De lokala klubbarna har börjat fungera allt självständigare tack vare effektiva ledare. Resor, kvällsmöten och andra aktiviteter har ordnats i många avdelningar. För avdelningarna i Björneborg, Uleåborg och Lahtis sökes ännu nya aktiva ledarförmågor.

I juli inleds sällskapets första medlemsanskaffningstävling i vilken alla medlemmar kan delta. Nya medlemmar från hela landet välkomnas, men speciellt önskas sådana från Östra och Norra Finland, för att där kunna utveckla en fungerande lokalavdelningsverksamhet och uppnå en landsomfattande jämlik medlemsservice. I medlemsanskaffningstävlingen kommer vissa lokala områden att vara premierade, dvs en ny medlem från ett sådant område kommer att väga tyngre i tävlingen. Medlemsvärvningen pågår fram till november. Tävlingsreglerna är publicerade i tidningen.

Den landsomfattande besiktningsorganisationen A-Katsastus Oy och den i Lundo verkande karosserifabriken Carrus Delta Oy har anslutit sig som understödande medlemmar. Vi hälsar dem välkomna med i verksamheten och hoppas finna nya samarbetsmöjligheter!

Vi kommer att vidareutveckla sällskapets hemsidor i samarbete med Mobilia, ELKA, Bussförbundet och Matkahuolto. Som mål är att på nätet publicera ett högklassigt material bestående av tusentals bilder och listor på bussbolags fordon. Samarbetsformen kommer att ge medlemmarna en långsiktig och högklassig service. För att utföra arbetet har vi anställt datanom Kai Salovaara, vars arbetsplats kommer att finnas i ELKA’s utrymmen i St Michel. Även finansieringen av verksamheten är ordnad.

SLHS, Mobila och Veolia håller tillsammans på att tömma den gamla karosserifabriken i Lavia. Renoveringen av Paunu-bussen fortskrider i Parkano, var det också hölls en kurs i eldarbete för mekanikerna. Sällskapets nya broschyr utkommer med inslag på tre språk och kommer att finnas till utdelning på Bus 2009 utställningen i Uleåborg den 16.-17. juni. Sällskapet kommer som vanligt att där vara representerat. Välkommen för att tex. diskutera utvecklandet av verksamheten.

Jag önskar alla SLHS medlemmar och samarbetskumpaner en avstressande sommar.
Jari Kurkinen, ordförande


VÄINÖ PELTONEN, MÄRKESPERSONER INOM BUSSTRAFIKEN I LAHTIS, DEL 2

Till den lönsamma Hiekkanummi linjen anskaffade V. Peltonen Scania-Vabis bussar, vilka i början av 1950-talet var rätt sällsynta och dyra. De var eftertraktade och rätt svåra att komma över. De stora sexcylindriga Scania-Vabis dieselmotorerna hade ett högt vridmoment och tillräckligt stor effekt för fulllastade bussar, fastän man nog också klarade sig med de mindre Scania-Vabis bussarna försedda med fyrcylindriga dieselmotorer. För föraren var bussarna rätt tungstyrda. Med styrningen måste man också passa upp, så att inte ratten slog i händerna. Förstås var också andra bussar på den tiden tungstyrda.

V. Peltonen anskaffade åren 1957 och 1958 två Vanaja bussar försedda med enbart framdörr. Den första var en turistbuss med registerskyltarna IJ-833, försedd med ett Vanaja chassi typ VAL 550 med 125 hk motor och Helko 2 kaross med takfönster. Den användes i turistkörningar samt på linjen till Heinola. Bussen hamnade i en trafikolycka och reparerades. Efter reparationen stod den obrukad en tid, förrän den såldes som obehövlig och fick registreringstecknet XHA-99. Den andra Vanaja bussen, kallad ”Heinola bussen” togs i bruk 1958. Den var försedd med Helko 3 kaross. Bussen togs ur trafik redan år 1965 och såldes förmodligen för att ersättas med en Sisu, HRE-65.

V. Peltonen använde hela tiden också Sisu bussar. 1949 anskaffades den första (med Helko kaross?) som var i trafik framtill 1963, den sista tiden som reservbuss. De följande två Sisu bussarna var försedda Wiima M59 karosser och även bakdörr, chassierna hade den större Jyry modellens motorer på 147 hk och 9,83 liters slagvolym. Åren 1961-62 anskaffades för Pärnämäki linjen två bussar försedda med 135 hk motorer, kända från Kontio-Sisu modellen. Dessa bussar hade dörrkonfigurationen 1-0-1 och var i bruk till år 1974.

Turbussarna till Hiekkanummi trafikerades från 1960-talet med fyra chaufföer, vilka körde i 10 timmars arbetsskiften. Under veckoslut sköttes rutten av två chaufförer. Under vardagar avgick turerna med en halv timmes intervall från vardera hållet, med ändhållplatser vid Lahtis bussstation och i Hiekkanummi. På linjen var passagerarbeläggningen stor och därför nyttjades på här även lokalbussar och bussar från kortare linjer som utfyllning.

V. Peltonens första Scania BF-bussar, med långt framöverhäng och dörr framför framaxeln, försågs med Kutter 7 karosser. Den första BF 7659 från 1968, regnr. ISM-50, omkararosserades år 1980. Den andra, BF 110, HH-820 från år 1969 fick ny kaross 1983. En Scania BF 110 -turbuss från 1970, ITS-2, hade en Kutter 8 kaross. Avvikande från den vanliga trenden i Lahtis med Scania och Helko eller Kutter karosser, var en 1968 tillsammans med Lahden Liikenne och Tuovinen anskaffad Volvo B58-60 med Wiima M64 kaross, regnr. IRU-40. Det var bolagets första mittmotorbuss. Den utrangerades 1981. 1978 anskaffades en Scania BF 111 med Wiiman K200 -kaross, regnr. HKU-232.

V. Peltonen bussar användes även som utfyllning under helgar och sommarveckoslut på Linjaliike Rajalas och Sukulan Linjas snabbturer på Helsingfors – Kuhmois linjen. Redan på 1930-talet hade V. Peltonen bussar setts som utfyllning till Rantanens bussar till Kuhmois via Vääksy. Därför hade tex. Peltonens Sisu bussar linjeskyltar med destinationen ”Helsinki-Jyväskylä”.

För beställningskörningar och extrabussar på snabbturerna samt till Heinola linjen började man anskaffa bussar med Kutter karosser. I bolaget fanns alltid en beställningsbuss som inte regelmässigt användes på normala linjer. V. Peltonen körde stadigvarande beställningstrafik för Lahtis stad och idrottslagen för Lahden Reipas. Bussarna avsedda för beställningsköror saknade i regel bakdörr.

V. Peltonen anskaffade till sina bolag minst 35 st bussar, av vilka några överfördes till Lahden Liikenne, där han var delägare. Totalt 54% eller 19 st av bussarna var Scania-Vabis (14 st) eller Scania (5 st). De flesta Scania bussarna anskaffades under perioden 1951-72. Under 1950-talet fanns två Vanaja bussar och bolaget anskaffade totalt 9 st Sisu bussar genom tiderna.


FINLANDS FÖRSTA EGENTLIGA BOKBUSS

Inom biblioteksväsendet prövade man på 1950-talet, med förebild från Göteborg i Sverige, att använda ambullerande bibliotek på hjul. För dessa första bokbussexperiment i ett par kommuner användes visserligen inte fordon som från början var avsedda för ändamålet. Provdriften var i den mån hoppingivande att man i lagstiftningen beaktade bokbussarna, vilket ledde till att bokbusservicen i kommunerna började utvecklas.

I Åbo var man inte sen att anskaffa ett Ford Trader 40 lastbilschassi av den lokala återförsäljaren Valli-Auto Oy. Karosserifabriken K. Nummela utanför Åbo försåg chassiet med en specialkaross för ändamålet. Storleken på bussen utformades från ett av biblioteket preciserat antal (ca 1500 st) tryckalster.

Flera bokbussar anskaffades med tiden och år 1975 beslöt man sig för att sälja bort ”Ettan” – namnet som bokbusspersonalen hade givit åt bussen. Åkeriägare Pekka Peipponen köpte bussen kontant för 1550 mark. Följande ägare blev Heikki Malen från Åbo, som byggde om bussen för campingändamål enligt ritningar uppgjorda av Ilmari Sivén. Malen gjorde bla utfärder med den till operafestivalen i Nyslott. Senare innehavare var Eino och Hannele Ylitalo från Lundo. Hannu Pirjamo från Virdois inköpte fordonet och den sista körningen för egen maskin skedde år 1987. Bussen blev att stå i skogskanten och användes senare som fiskekoja.

År 1999 fick den nuvarande förmannen för bokbussverksamheten i Åbo, Kalle Varila nys om att bussen ännu fanns kvar någonstans. Han beslöt att gamla ”Ettan” måste letas fram och räddas. Han började utgående från det ursprungliga registernumret FK-883 att leta efter fordonet. Vid sekelårskiftet ledde sedan spåren till Karstula, Vaistinki by. Innehavare var fortfarande Hannu Pirjamo. Under vintern år 2000 letade sig Kalle Varila fram till bussen, som hittades stående under snön i skogen. Fordonet såg ut att vara komplett men med karossens tråkonstruktion illa medfaren.

Gamla ”Ettan” räddades först för ett par års tid till några privata entusiasters utrymmen. Dessa hade dock en hel del egna projekt på gång, så man måste finna ett nytt förvaringsutrymme för Ettan. Den flyttades till de gamla spårvägshallarna i Åbo vid Amiralitetsgatan, för att där få dela utrymmen med gamla spårvagnar. År 2003 förflyttades bussen sedan till bokbusshallen i samma byggnad. Man har rengjort bussen, delvis demonterat den och bla tillverkat nya modeller för takbågarna. För hyllorna finns K. Nummelas ursprungliga ritningar till förfogande.

År 2011 kommer Åbo att var Europeisk Kulturhuvudstad och samtidigt stå värd för
de nationella bokbussdagarna. Det skulle vara en ära att landets första egentliga bokbuss, som inledde bokbussverksamheten i Finland just i Åbo, skulle vara färdigt renoverad till detta kulturevenemang år 2011. Den i Vasa verksamma museibiblioteksföreningen blev intresserad av gamla Ettan och ansökte on insamlingstillstånd för penningmedel för renoneringsprojektet. Tillståndet beviljades och en del medel har influtit. År 2011 närmar sig med stormsteg och nu ser det ut som att det kommer att vara svårt att hålla tidtabellen. Bokbussförare Teemu Hiltunen har färdigställt en väggkalender för år 2009 med vackra motiv av Åbo bokbussar genom tiderna. Man har även publicerat vykort. När tillräckligt med medel finns att tillgå kommer man att försöka få Ettan intagen för renovering. Man siktar på att arbetet kunde göras hos vägtrafikmuseet Mobilia i Kangasala. I det skedet bokbussen är färdigt renoverad ämnar man inreda den med gamla böcker och tidskrifter från Ettans egen aktiva brukstid.

För insamlingen av medel för renoveringen har Suomen Kirjastomuseoyhdistys ry. öppnat ett bankkonto 152830-129143 (Penninginsamlingslov nr.ESLH-2008-05658/Tu-52).

HETKU 1 - 2009 REFERAT AV NÅGRA ARTIKLAR PÅ SVENSKA

LEDAREN

Verksamheten inom sällskapet har igen kommit bra igång och många nya planer på utveckling svävar i luften. Från lokalavdelningarna har det som väntat kommit in nya uppbyggande idéer för att utveckla verksamheten och för att beakta en bättre medlemsservice.

Postadressen för sällskapet har tillfälligt flyttats till Tammerfors. Arrangemanget påskyndar den ankommande postens behandling och bla inkommande fakturor kan åtgärdas i tid.

Några av Sällskapets största utmaningar är att i Mellersta Österbotten (Östermyra) och Norra Österbotten (Uleåborg) starta verksamhet i lokalavdelningarna. Under de konstituerande mötena i januari fanns det på vardera orten ca 15 personer på plats, som önskade få ta del av en aktiv verksamhet. Vi ser fram mot att utveckla avdelningarna till att fungera med avbild hos avdelningarna i Södra Finland. I Östermyra träffas vi tills vidare i ABC’s utrymmen. I Uleåborg kommer mötesplatserna att variera, ty man hade många intressanta besöksmål på förslag. Bussförbundets förbundsmöte i juni i Uleåborg kommer att verka till att göra lokalavdelningen mera känd.

En av utmaningarna är att till lokalavdelningen i Satakunda finna en inspirerad och idérik person för att leda verksamheten. Vidare efterlyser vi frivilliga talkoarbetare från Birkaland, Satakunda och Södra Österbotten för att aktivt ta del i renoverings-, reparations- och servicearbeten på vår bussdepå i Parkano. Som huvudsakligt projekt finns där för närvarande Paunu-bussen. Man kan i samband med talkoarbetet även bada bastu och övernatta på depån.

Vår busspark ökade igen i vinter då vi tog över tre bussar som tidigare har varit i Veolia koncernens bruk. Vi är villiga att underhandla om vidare överlåtelse av bussarna till ”goda hem”, dvs för innehav till privata entusiaster. Ordförande lyssnar gärna på telefon till goda förslag.

Mobilia museets tema är i år ”På skolvägen”. På utställningen visas material som hänför sig till skolresor och även skolbussar. Observera också årets busshistoriska mästerskapstävling, vars uttagningsuppgifter finns på mittuppslaget i Hetku-tidningen. För att utveckla samarbetet mellan Mobilia och Sällskapet har utsetts Juhani Intosalmi från Lahtis och Juha Järvinen från Jämsä. På programmet för sommaren finns också förflyttningen av föremål från den gamla karosserifabriken i Lavia till Mobilias samlingar. Vidare skall museifordonsdagen i juni utvecklas att fylla även SLHS’s behov.

Jari Kurkinen, ordförande


VÄINÖ PELTONEN, MÄRKESPERSONER INOM BUSSTRAFIKEN I LAHTIS, DEL 1

Trafikidkare Väinö Peltonen räknas till pionjärerna inom busstrafiken i Lahtis, såsom också maskinmästare August Lindroos (1885-1962) ja Charles ”Saarle” Sorjanen (1901-1969). De kom från Asikkala och hade ett varit verksamma inom ångbåtsnäringen. Saarle köpte år 1926 en ”personvarubil för hyresbruk” av August Lindroos. Väinö Peltonen hade sin förebild i sin småkusin Saarle. Under slutet av 1920-talet utsträckte sig trafiknätet i Lahtistrakten längs alla större utfartsvägar och till de större byarna omkring staden.

V. Peltonen måste under fortsättningskriget överlåta två bussar till försvaret, en Volvo LV 85 D, H-2064 med 32 sittplatser från 1939 och en Volvo, H-5891 med 27 platser från 1936 eller 1937. År 1944 hade han en buss i trafik, möjligen en Chevrolet eller en REO. Den nyare Volvon återbördades från kriget i brukbart skick.

Fram till år 1950 trafikerade V. Peltonen även stadsbusslinjer från salutorget till Jalkalahti och Hennala. Han använde nu moderna 42 sitsiga bussar tillverkade av Sisu eller Scania-Vabis?.

Efter kriget lät V.Peltonen bygga ett nytt garage i Lahtis vid Kolkonkatu. På 1960-talet byggde man en depå i stadsdelen Kivimaa. I Hiekkanummi i Nastola kommun hade man också byggt garage på 1950-talet.

Riksväg 5 hade tidigare trafikerats av många bussturer. Efter att den nya vägen blivit byggd förblev V.Peltonen ensam att trafikera vägen till Heinola. Till en början trafikerade V.Peltonen linjen Hiekkanummi-Lahtis en gång i timmen, vid rusningstid förstärkt med extrabussar på rutten, år 1950 kördes 12 avgångar per dag och 1955 20 st.

Vägarna förbättrades sedan 1960-talet och personbilar blev allt vanligare, vilket ledde till att bussarna miste passagerare. På somrarna blev cykel ett transportalternativ. Löner och fordonskostnader utgjorde en allt större del av bussåkeriernas utgifter. De små bussbolagen började få det svårt att komma till rätta.

Väinö Peltonen var anspråkslös och klarade sig även under dåliga perioder. Han kom att bli en bussoperatör att räkna med i Lahtistrakten. Efter år 1984 började hans kännspaka färger försvinna ur gatubilden, då V.Peltonen Oy:s 13 bussar övergick att trafikera som ett dotterbolag i Lahden Liikenne Oy:s regi. Väinö Peltonen hade sedan 1950 varit delägare i Lahden Liikenne Oy. Bolagets långvarige verkställande direktör Aulis Kosonen blev teknisk chef för Lahden Liikenne. De flesta av Peltonens bussar började trafikera från Lahden Liikennes garage i Kärpäsmäki. År 1995 köpte Koiviston Auto -koncernen hela Lahden Liikenne Oy med tillhörande dotterbolag.

HETKU 4 - 2008 REFERAT AV NÅGRA ARTIKLAR PÅ SVENSKA

LEDAREN

Julen står inför dörren när Sällskapet har bakom sig en arbetsdryg höst. De största glädjeämnena kan vi se i grundandet av lokalavdelningarna i Satakunda och Mellersta Finland. Satakunda och den i Birkaland redan någon tid verkande avdelningen saknar ännu sina respektive ledare. Verksamheten i Päijänne-Tavastlands avdelningen måste omorganiseras då där har tillstött tekniska problem. I början av året är det meningen att starta lokalavadelningar i Södra och Norra Österbotten. Mötesplatserna kommer att befinna sig i Östermyra och Uleåborg. På detta sätt expanderar verksamheten varaktigt också till de nordligare delarna av Finland. De övriga lokalavdelningarna fungerar med erfarna ledare, fastän det dock är önskvärt att ordna flera föredrag och övrigt program i avdelningarna.

På höstmötet beslöts om en liten höjning av medlemsavgiften, med vilken man försöker lappa kostnadsökningen som skett under de senaste åren. Möjligen kommer också startandet av lokalavdelningarna att öka på utgifterna i form av tex. hyror för samlinglokaler. Medlemsavgiften i Sällskapet är moderat i förhållande till många motsvarande föreningar och vi kommer att kunna erbjuda en bättre service än förut åt våra geografiskt spridda medlemmar.

Till några av de synligaste förtroendeuppdragen i Sällskapet har det valts nya förmågor. Till den krävande posten som skattmästare valdes EM Timo Talikainen från Idensalmi. Han är sedan förut rätt känd inom bussbranschen. Den i Nokia bosatte erfarne verkstadschefen Aulis Hietaniemi kommer att överta helhetsansvaret för vårt busscenter i Parkano, var reparation av bussar sker. Kari Paavola från Tammerfors, som arbetar för Matkahuolto, har tagit över ansvaret för utvecklandet och uppdateringen av Sällskapets web-sidor. VD Markku Lehtinen från Jyväskylä, som i över 30 år har varit medlem i Sällskapet, tar emot uppgiften som ledare för lokalavdelningen i Mellersta Finland. Kimmo Levä från Mobilia vägtrafikmuséet och Jari Kurkinen med eventuella medhjälpare kommer att ansvara för bussinslaget på årets museiutställning. Vesa Hällfors från Pemar fortsätter som Sällskapets sekreterare och jurist. Tom Rönnberg från Esbo ansvarar för sidorna på svenska i vår medlemstidning.

Som nya understödande medlemmar har anslutit sig Vakiovarusteet Oy från Lundo och Valtasen Liikenne Oy från Oripää. Det sistnämnda bolaget donerade också historiskt värdefullt material från 1940- och 50-talen till Elka-arkivet. Volvos bussfabrik upphörde med verksamheten i Tammerfors och donerade föremål och arkivmaterial till både Mobilia och Elka. Exkursionen till fabrikerna Kabus och Lahden Autokori var på alla sätt lyckad. Den närmare 80-taliga medlemsskaran fick en fin inblick i företagenas verksamhet. Ett stort tack till värdarna för ett väl genomfört program.

För- och gallringstävlingarna för Busshistoriska Mästerskapet 2009 kommer att dyka upp på Sällskapets och Mobilias web-sidor kring årsskiftet och i Hetku i mars. Förra årets mästare Esko Penttilä kommer att stå för frågorna, så de kommer troligen att vara rätt kluriga. Det lönar sig att studera litteratur från branschen!

Jag önskar alla Sällskapets medlemmar, samarbetskumpaner och övriga sympatisörer en Fridfull Jul och ett Gott Nytt År!
Jari Kurkinen, ordförande


STADSBUSSARNA I ROM

Stadsbusstrafiken i Rom bedrivs av ATAC bolaget. Busslinjernas antal är 280, spårvägslinjer finns det 6 st och två metrolinjer (metropolitana). För en turist är resandet jämförelsevis lätt. För att nå sevärdheterna behöver man endast känna till några få rutter.

I Rom finns det två olika slag av bussar – normala envåningsbussar och små elektriskt drivna bussar. Dessa små elbussar trafikerar rutterna 116, 117 och 119. Elbussarna är inte särskilt komfortabla (åtta hårda plastsäten och ståplatser), men de är de enda bussarna med vilka man kan trafikera på de smala gatorna och gränderna längs rutten..

I bussar – särskilt då de är fullsatta - är det skäl att se upp för fick- och väsktjuvar. Dessa tjuvar lär vara mycket fräcka. Lämna inte någon väska utan uppsikt. Öppna fickor lönar sig att ha helt tomma. Jackans eller tröjans bröstficka är säkrast för viktiga saker, tex. plånbok och pass.

Passageraren skall ha biljett före påstigning i buss (med undantag av natturer). Bussbiljetter säljs i tobaksaffärer (tabacchi) och i några kaféer – man känner igen biljettförsäljningstrället på ATAC dekalen. Man har även börjat installera biljettförsäljningsautomater på busshållplatserna. Detta är ett behändigt sätta att köpa sin biljett. Den billigaste biljetten heter ”biglietto integrato a tempo (BIT)” eller enklare bara ”un biglietto”. En sådan biljett kostar en euro och kan användas under 75 minuter från stämpling på otaliga buss- eller spårvagnsresor eller för en metroresa. Biljetten kan också köpas i ett häfte på tio stycken. Med häftet sparar man inte pengar men däremot tid, då man inte för varje gång behöver uppsöka ett biljettförsäljningsställe. Dessutom finns dags- och veckoslutsbiljetter att köpa. Dessa kan användas till ett obegränsat antal resor i bussar, spårvagnar och metro under en bestämd tid från stämplingen.

Kun nouset bussiin, sinun on leimattava lippusi – autosta kuljettajalta lippuja ei siis voi ostaa. Jos sinulla on päivä- tai viikkolippu, pitää sinun ensimmäisen kerran matkustaessasi leimata lippusi.

När du stiger på bussen skall du stämpla biljetten – av föraren kan du inte köpa biljetter. Om du har en dags- eller veckoslutsbiljett skall du även stämpla den, vid första gången biljetten används.

I Rom kan man under den livligaste turistsäsongen se Londoninspirerade tvåvåningsbussar med öppet tak. Dessa sightseeing-bussar gör rundturer till de berömdaste sevärdheterna i Rom. Under sommardagarna är dessa ”turistfångare” så gott som alltid fullsatta. Man kan få köa för att komma med på en sådan rundtur, trots att det tycks finnas ett rätt stort antal av dessa bussar. De flesta av dessa seightseeing-bussar startar från bussstationen invid Termin stationen – bredvid avgångsplatsen för stadsbussarna. Biljetter för rundturerna säljs på ”auktion” invid bussarna. Även några kiosker och tobaksaffärer säljer sådana biljetter.


EXCURSION TILL BUSSFABRIKERNA I LAHTIS 11.10.2008

SLHS gjorde lördagen den 11. oktober en excursion till Kabus och Lahden Autokoris fabriker. Intresse tycktes finnas ty på plats fanns närmare 80 entusiaster. Vi samlades i duggregnet vid Koiviston Autos depå.

Från första början delades vi i två grupper. Den ena gruppen började med att besöka Lahden Autokoris fabrik. Till en början blev den andra gruppen trakterade på kaffe med dopp, före vi invaderade biblioteket där koncernchef Antti Norrlin, produktutvecklingschef och numera till VD för bussfabriken utnämde Tommi Mutanen samt bolagets långvarige direktör Martti Tommola berättade om bolagets verksamhet.

Koiviston Auto-koncernen har över 800 bussar och över 1 700 medarbetare. Koncernens administration sköts av bolaget Metsäpietilä Oy, vilket har fått sitt namn av området i Lahtis, var depån befinner sig. Bolaget har i huvudsak expanderat genom bolagsköp. För närvarande hör 8 trafikbolag till koncernen: Gold Line, Jyväskylän Liikenne, Lahden Liikenne, Koskilinjat, Kuopion Liikenne, Borgå Trafik, Satakunnan Liikenne och fabriken Kabus Oy, som sedan 1977 har tillverkat bussar för koncernens behov.

Efter två intressanta föredrag om koncernens verksamhet och de olika Kabus modellerna förfyttade vi oss till fabrikshallen, där Kabus bussarna tillverkas. En märkbar egenskap hos Kabus är att de är betydligt lättare än konkurrenters motsvarande produkter. De är byggda med en tanke på en liten bränsleförbrukning. En Kabus förbrukar i medeltal 20 % mindre bränsle än en vanlig buss. För närvarande byggs i fabriken en serie av Kabus TC-4A4/6450, som är en lågentré stadsbuss. Man har redan byggt 50 st sådana och siktar på att bygga ytterligare 25 st. Av bussarna kommer 25 st var att trafikera i städerna Lahtis, Jyväskylä och Kuopio. Man har också utvecklat en egen hybridbuss.

Sedan följde byte av grupper. Vi steg ombord på en lågentré Kabus som körde oss till Lahden Autokori Oy:s nya fabrik i stadsdelen Jokimaa. Innanför porten väntade den andra gruppen på att bli utsläppt. Man sade senare åt oss att den robusta porten hålls stängd för att inte kunderna skall komma ut före de har köpt en buss.

Man förevisade oss karosserifabrikens verksamhet och berättade om de olika i produktion varande modellerna. År 2006 undertecknade Lahden och Scania ett samarbetsavtal, som ledde till att den nya OmniExpress modellen utvecklades. Scania designade fronten och bakändan, Lahden står för resten av karossen.

Vid introduktionen av OmniExpress modellen upphörde produktionen av de tidigare Eagle och Falcon modellerna. Den nya 2007 färdigställda fabriken tillverkar endast OmniExpress modeller. Efter en snabb rundvandring i fabriken fick vi närmare bekanta oss med två färdiga bussar i leveransutrymmet. Det finns ännu en god efterfrågan på de tidigare Scala och Flyer modellerna, vilka tillverkas i den gamla fabriken i Villähde.


SELDEN BUSSAR I TAMMERFORS

Generalagent för Selden bussar var på 1920-talet Autotarvike Oy i Tammerfors. Ur gamla dags- och facktidningar kan man läsa att det då fanns ett utbud på ca. 40 olika busschassiemärken i Finland. Selden var en av dem. Beslut om att köpa ett visst bussmärke togs ofta på basen av försäljarens initiativ och hans effektivitet och därför blev märkesfloran brokig.

I Tammerfors fanns många Selden bussar, bl.a. hos bolagen Väinö Paunu, Viinikan Auto, Tähtivuori & Penttilä, Urho Visakoivu, Kalle Mikkolainen. Man såg dessa Selden bussar i trafik ännu på 1930-talet. Några av de bästa exemplaren togs till krigstjänst och var flera år i försvarets bruk. Man såg inte Selden bussar drivna med gengas i trafik i Tammerfors.

Några bussåkerier ställde upp bussar utan gengasaggregat under kriget. Från dessa togs sedan reservdelar och däck till i trafik varande fordon. Även Väinö Paunu hade en Selden uppställd som då man åter började få bensin år 1946 togs i bruk. Det var den sista Selden bussen och även den sista av ”lådform” varande bussen i Tammerfors som sågs i trafik. Den trafikerade linjen Tammerfors-Aitolahi fram till 1948.

Tähtivuori & Penttiläs ”lilla” Selden härstammade från 1931 och karosseriet var tillverkat av Tampereen Autokoritehdas Oy, vars ägare var Niilo Lomma. Den var den minsta av Selden bussarna, med 18 sittplatser.

Då vinterkriget bröt ut 1939 togs denna lilla Selden bussen till försvarsmakten. Under mellankrigstiden returnerades den men konfiskerades igen in vid utbrottet av fortsättningskriget. Bussen var litet medkörd och i gott skick då den togs i krigstjänst. Den var på fronten eftertraktad pga av sin passliga storlek och låga vikt. Den lämpade sig väl för Östra Finlands småskaliga vägar. Största delen av kriget var den stationerad i stabsfunktioner vid Aunus fronten. Speciellt var att den under hela kriget kördes på bensin. Man monterade inte någonsin ett gengasaggregat på den. Militären brukade bensin nära fronten. Bussen klarade sig intakt, utan några olyckor hela kriget igenom.

Selden bussen återbördades från kriget i slutet av år 1944. Den var då ännu i rätt snyggt och gott skick. Som bensindriven ställdes den upp invid garageknuten, då man inte ännu 1944 kunde få bensin till civilt bruk. Trägasaggregat monterades inte mera på bussen. Så småningom började man ta delar från den och till slut högg man upp bussen år 1946 med slägga och järnspett som huvudsakliga verktyg. Här slutade historien om den lilla Selden bussen. Nu finns bara minnen och fotografier kvar av den.

HETKU 3 - 2008 REFERAT AV NÅGRA ARTIKLAR PÅ SVENSKA

LEDAREN

Sommaren har redan gått över i höst. Jag hoppas att alla Sällskapets medlemmar har fått att njuta av en givande semester trots att inte sommarens väder uppfyllde alla förväntningar. Ur Sällskapets synvinkel var en av sommarens höjdpunkter Bussförbundets 80-års jubileum, var Sällskapet tilldelades ett allmänt erkännande för det betydande kulturarbetet Sällskapets medlemskår har utfört under redan trettio års tid. Det är angenämt att kunna konstatera att de flesta upplysta bussföretagen redan har insett vikten av och givit sitt erkännande åt det arbete som Sällskapets medlemmar har utfört.
Efter midsommaren har verksamheten bestått av några i hemlandet utförda resor och den i början av augusti hållna bussdagen på Mobilia muséet. På plats fanns ca 600 intresserade entusiaster, pensionärer och yrkesverksamma personer. Bussdagen tycks utvecklas till till en betydelsefull social sammankomst för branschen, dit man tar sig trots flera hundra kilometers avstånd, för att träffa bekanta. Med beaktandet av detta är det bra att utveckla evenemanget - nya goda idéer tas gärna emot.
”Busstrafikens Vetare -tävling” samlade med sin internet baserade förhandstävling ett rekordstort antal deltagare. Av gallringstävlingens 73 deltagare kallades de tjugo bästa till sluttävlingen. I finalen deltog de fyra personer som stod för de bästa prestationerna. Med en hårfin marginal vann Esko Penttilä finalen. Han deltog för första gången i tävlingen men har sedan tidigare en gedigen erfarenhet av branschen. Som pris vann han en resa till Tjeckien i november. Enligt reglerna kan inte samma person vinna tävlingen två år å rad, så det är tid för var och en att redan nu börja arbeta för att vinna nästa års ”bussvetare-tävling”. Tävlingsfrågorna torde inte i nästa år bli lättare!
Sällskapets lokalavdelningsverksamhet utvidgas i höst till Satakunda och Mellersta Finland, där nya lokalavdelningar börjar utvecklas. I januari blir det sedan tur för en lokalavdelning i Uleåborg i Norra Österbotten. Olika föredrag och medlemmarnas upptädanden blir allt allmännare ju bättre medlemmarna lär känna varandra. Det att medlemskåren har under sommaren ökat med några tiotal nya medlemmar beror delvis på en aktivare lokalavdelningsverksamhet. Jag hoppas att alla medlemmar aktivt deltar i verksamheten. Man kan också ta med sig någon intresserad kamrat till mötena och evenemangen. Många har anslutit sig till medlem tex. efter att bara en halv timme ha lyssnat på berättelser under något evenemang!
Hetku-tidningen utkommer enligt tidigare mönster. Det råder dock en kronisk brist på artilkar för tidningen. Texter från alla delar av landet, på våra båda språk är välkomna. Vid behov redigerar nog redaktionen texterna. Genom att medverka i Hetku tidningen kan man bidra till forskningen och tom. finna sig ett levebröd som forskare inom branschen. Tidningen är också i behov av en annonsförsäljare. Hetku kan ju inte mäta sig med de stora dagstidningarna, men dess text läses dock noggrannare!
Detta är utgångsläget inför hösten och kommande vinter, varifrån vi tillsammans kan utveckla en bättre grund för att forska inom branschen och utvidga vår hobby.

Jari Kurkinen, ordförande


FRÅN PESERO TILL BRT-METROBUSS (SIDORNA 4-5)

I Mexico Citys offentliga trafik är pesero minibussen det allmännaste fordonet. Namnet pesero har uppstått av det att biljetten för minibussarna ursprungligen kostade en peso. Ordet har uppstått från “peso collector” - peso samlaren. I stadstrafiken finns det tusentals av dessa peserobussar.

Nio personers Volkswagen Kleinbussar hörde till de första peserobussarna som blev populära. I början av 1980-talet ökade trafikmängderna och man började använda sig av litet större minibussar eller microbussar (el Micro). Ofta var det fråga om bensinmotorförsedda Chevrolet, Ford eller Dodge bussar till vilka karosser tillverkades av lokala verkstäder. Kapaciteten för dessa låg kring 22 sittplatser eller med ståplatser kunde man räknade upp till 50 passagerare.

Det har även funnits spårvägstrafik i staden. Den inleddes år 1900 men lades ned under 1950-talet för att ersättas med trolleybussar. Dessa var till början anskaffade som begagnade från Los Angeles och San Francisco. Idag finns det 350 trolleybussar i staden och längden av linjenätet uppgår till mera än 450 km.

För att lösa de allt tilltagande luftförorengsproblemen öppnade man år 2005 en Metrobuss BRT-linje (Bus Rapid Transit) i staden med ca 20 miljoner invånare. Än så länge finns det bara en sådan linje i bruk.

Metrobussarna trafikerar på sina egna körfiler, men inte traditionellt till höger utan på vardera sidorna i mittfilerna. I mitten av gatan finns tunnelliknande täckta busshållplatser, vilka är gemensamma för båda körriktningarna. I dem agerar man som på en metrostation - in på hållplatsområdet får man inte komma utan biljett. Före hållplatsporten kan man köpa sig en engångsbiljett eller en elektroniskt biljett, i vilket man kan ladda in behövligt antal resor. Metrobussarna är moderna ledbussar byggda på antingen Volvo eller Scania chassier. Karosserierna är brasilianska, tillverkade av COMIL.

I en mammutstad av Mexico Citys storlek kan man inte lösa alla trafikproblemen med enbart nya busslinjer. Befintliga metrolinjer kommer att förlängas. Under hösten 2008 kommer en i detta läge ännu ensam lätt järnvägslinje att utökas till ett nätverk. Man räknar att detta nätverk i framtiden årligen kommer att transportera ca. 100 miljoner passagerare.


EN UPPLEVELSEDAG I TAMMERFORS (SIDORNA 6-8)

Idag är den dag då jag och Lassi-Matti får åka ensamma på en bussutfärd till Tammerfors. Mamma följer oss till Viiala centrum Där ställer vi oss på hållplatsen var Väinö Paunus ordinarie busstur plockar upp oss – med avfärdstid kl. 10.40.

Snart når vi busstationen i Tammerfors, var moster Liisa möter oss vid ytterdörren. Sedan tar vi oss genom väntehallen till den sidan var de avgående bussarna finns. På bussstationen ser vi många olika bussar bla. Linjaliike P.Koivistos, Töysän Linjas, Liikenne Mäkeläs, Ylisen Liikennes, V.Paunus, Länsilinjats och V.Keto-Seppäläs - både ankommade och avgående bussar.

Vi ser också många abonnerade bussar, tex. Kantasen Linjats, R.Aaltonens ja Pekolan Liikennes bussar. Autolinjat har skickat en splitterny Wiima på chartertur till Tammerfors.

Vår tidtabellsenliga tur mot till Åbo avgår kl. 14.15. Bussen är Paunus sidonummer 27 (regnr. HCO-27) med Ajokki (9) kaross, ibruktagen i augusti 1974. Bussen inledde sin tjänst på snabbturslinjen Helsingfors-Tammerfors. Den tjänade fram till 1990, vilket då ansågs vara en extremt lång tid för en Paunubuss.

Det finns ett stort utbud av turer till Tammerfors om man försenar sig från någon av dem. Från Kesoils hållplats kan man ta expressturen kl 15.15 Åbo-Tammerfors-Jyväskylä. Rutten trafikeras turvis varannan dag av 25 (HEO-525) och 58 (HHC-358). Snart stiger vi av vid yrkesskolans hållplats. Här väntar vi en stund för att få se den tidigare nämnda expressbussen komma - idag kör nr 58 linjen.

Hemma väntar det blå busshäftet (som ännu idag finns bevarat) på att få uppgifterna inskrivna. Jag är så insprerad av dagens skörd, att detta måste upplevas pånytt. Jag torde inte missta mig om jag säger att jag har tillbringat nästan 100 lördagar med att titta på bussar i Tammerfors. Men den entusiasm som rådde under de första gångerna är omöjlig att uppleva pånytt. Ännu blir jag inspirerad av ämnet, men mången sak har ändrats sedan dess. Många till Tammerfors trafikerande bussbolag har gått till historien, bla. Ylinen, A.Tiura, Nikkilän Liikenne, P. Koivisto, V.Keto-Seppälä Oy ja P. Ilmoni. Av de lokala åkerierna saknas tex. Kovanen, E.Myllymäki, A.Viitanen och från Birkasland A.Suojärvi. Idag kan man komma med fem turer från Viiala till Tammerfors, emedan det 1979 fanns 24 möjligheter.

Upplevelsedagens saldo blev 92 bussar, nästan alla på linjeturer. Den enda av dessa bussar som ännu kan ses är HAP-139 i Notsjö (Nuutajärvi). Så har tiden skördat sitt, nostalgist men sant.


”HUNDBERGETS” RÖDA BUSSAR (SIDORNA 9-10)

Stadsturen för barnen till hundberget är säkert en vanlig syn för alla Åbobor och turister. För barn och personer med barnasinnet kvar har man anordnat en busstur inspirerad an Mauno Kunnas sagor om ”Barnen från hundberget i staden” (Koiramäen lapset kaupungissa). I nästa år fyller stadsturen 20 år! Det är en fin prestation för en reseprodukt som kan sägas uppfylla kriterierna för en bestående utveckling.

Under början av hösten 1989 samlades en grupp företrädare för Egentliga Finlands turistförenig till möte för att dryfta följande års aktiviteter. Någon påminde sig om att nästan alla aktiviteter riktade sig mot vuxna och inte till barnen. Nådendals Mumindal hade man inte då ens drömt om ännu.

Några Åbo reseguider hade gjort en studieresa till Uppsala, där de på en rundtur hade bekantat sig med ett av Gösta Knutssons älskade Pelle Svanslös böcker som grund baserade tema. De närvarande lyssnade intresserande på Harriet Sundman när hon berättade för Sokos hotellets representant Tuija Suominen, turistföreningens Sirke Niemelä och Arja Yli-Uotila om dessa fantasifulla Pelle Svanlös och hans vänners upplevelser i staden.

Den första provresan i Hundbergets regi gjordes redan samma höst i skenet av färgranna löv. Som hedergäst med på färden fanns också Mauri Kunnas. Han blev inspirerad av ämnet och fantasin började flöda. Konstnären ritade broschyrer, affishcer och figurer för busssidorna. Åbo stads trafikverk ”hyrde” två utrangerade gula bussar för ändamålet. Dessa bussar målades grannröda, både utan och innanför, enligt riktig hundbergsanda. Bussarna gavs namnen Kille och Elsa.

Stadsturen för barnen till hundberget går via Åbos oslagbara sevärheter: Åbo slott, hantverkarmuséet, segelskeppet Sigyn och färjan Föri över Aura å. Turen räcker ca 2,5 timmar. Centralen för turismens befrämjande belönade i början av 1990-talet hundbergsturen som det bästa stadssemester-resemålet.

Hundbergsutfärden blev så populär att något måste göras så att alla hugade kunde komma med. Askaisten Auto hade som överflödig en stads-ledbuss ”dragspelsbuss” med 52 platser i reserv som togs för att köra turen.


BUSSVETARTÄVLINGENS FM 2008

I Mobilia muséet tävlade man för femte gången om bussvetaremästerskapet i Finland. I det inledande skedet tävlade 73 personer på nätet genom att svara på förhandsfrågorna. Åtta av dessa personer svarade rätt på alla frågor.

Till sluttävlingen i Mobilia kallades de 31 personer som stod för de bästa resultaten. Av dessa uppenbarade sig 24 -vilket i och för sig är ett rekord. Enligt reglerna kan inte föregående års vinnare delta i sluttävlingen.

I sluttävlingen visades 25 fotografier. I frågorna, som berörde fotografierna skulle deltagarna utan hjälpmedel och utomstående hjälp ge ett entydigt rätt svar. Antti Perälä, numera pensionerad trafikledare stod för tävlingsfrågorna. Han har själv vunnit tävlingen två gånger tidigare. Frågorna var svåra och skilde snabbt tävlingdeltagarna från varandra. Sex av deltagarna låg i täten, varav de två bästa svarade rätt på hälften av frågorna. Alla deltagare samlade poäng, dvs. alla kunde svara rätt på någon fråga .

Tävlingen kunde inte avgöras under den första ronden, utan man var tvungen att anordna en andra rond. I den deltog de fyra tävlare som hittills hade klarat sig bäst. Man visade upp 7 bilder. Poängskillnaden mellan tävlarna blev till sist en poäng mellan var och en – skillnaden var liten men entydig.

Mästaren för år 2008, Esko Penttilä härstammar från familjen som står bakom bolaget Länsilinjat i Tammerfors. Han är en fackman inom branschen. Han är också känd för sitt intresse för bussbranscens historia, fastän det var första gången han deltog i tävlingen. Till andra placering klarade sig en entusiast, Kari Rissanen, som klarade sig utmärkt i sluttävlingen. Juhani Intosalmi, mästaren från år 2005 placerade sig bra i alla tävlingarna. Han är en känd entusist i branschen och arbetar som tjänsteman inom statens fordonsförvaltning.

Vinnaren får som pris välja en utlandresa till något internationellt bussevenemang i Europa. De övriga två vinnarna ärades med betydande litteraturpris.

Tävlingen arrangerades av Mobilia, Busshistoriska Sällskapet i Finland och Bussförbundet (Linja-autoliitto). Om det busshistoriska mästerskapet tävlas igen i augusti i nästa år. Förhandskvalificeringsfrågorna publiceras på nätet i början av nästa år.

HETKU 2 - 2008 REFERAT AV NÅGRA ARTIKLAR PÅ SVENSKA

LEDAREN

Våren är förbi och semestersäsongen står inför dörren. Föreningens verkasamhet har fortsatt aktiv. Vi har fått två nya understödande medlemmar av Matkapojat Oy och det av bussförbundet närstående Bussialan Kehittämispalvelut Oy.

Detta nummer av tidningen är historiskt, ty vi kommer att börja publicera ledaren skriven av ordförande och förkortningar av artiklar i tidningen också på svenska. På detta sätt vill vi informera våra svensktalande läsare om föreningens angelägenheter, verksamhet och mål. Vi tror och hoppas på att detta ökar intresset för föreningens verksamhet. De svenska artiklarna kommer till en början att söka sina utformning för att senare bli en bestående del av föreningens tidning.

Vi fick en Ford Transit servicebil som donation av Gold Line Oy. Någon servicebil har vi inte hittils haft. Vi vill tacka Koiviston Auto-koncernen för den hjälp och det stöd den har visat mot vårt kulturarbete. Föreningen gjorde en lyckad utflykt till den norska systerorganisationens evenemang, som anordnades till minne av den norska busstrafikens hundraårsminne. Under bussförbundets 80-års jubileum kommer vi att anordna en museibusskavalkad i Helsingfors.

Till ansvarig för den Åboländska lokalavdelningen har utnämnts Kari Yrjänäinen från Pikis och hans fru Kirsi Kaltio-Yrjänäinen till sekreterare för avdelningen. Verksamheten har kommit bra igång. Avdelningen kommer i juni att göra en resa till Åland. För Tammerforsavdelningen har vi inte ännu lyckats hitta någon ansvarig ledare. Vi söker ännu efter en passande ledare för att få verksamheten att blomstra. TV1 besökte en klubbkväll i Tammerfors och gjorde ett inslag var man intevjuade medlemmen Heikki Liukkonen. Programmet kommer att sändas i TV i höst. I april beslöts att i Mellersta Finland grunda en lokalförening, vars verksamhet inleds i höst. Även planeras grundandet av ytterligare ett par lokalavdelningar.

I augusti gör vi en resa till Södra Savolax och Mellersta Finland för att bla. bekanta oss med Savonlinja Oy:s samling av museibussar, Elkas arkivbyggnader samt verksamheten hos bussbolagen Tourusen Linjat Oy, Keski-Suomen Liikenne Oy och Uuraisten Liikenne Oy. I augusti kommer ca. 20 entusiaster inom hobbyn att mäta sig som bussbranschens historiekännare i Mobilia muséet.

Jag vill tacka alla samarbetspartner, medlemmar och andra sympatisörer för en aktiv vår inom hobbyn. Jag vill önska er en skön semesterperiod och önskar vi träffas under evenemang och resor under sommaren.
Jari Kurkinen, ordförande


TYPGODKÄNNANDET AV FORDON I FINLAND 50 ÅR (HETKU 2 - 2008, sidorna 4-5)

För att registera ett fordon för trafik fordras att det uppfyller de tekniska kraven. För att verifiera detta har det i vårt land under olika tidsepoker funnits olika besiktningsförfaranden. För att inte vara tvungen att besikta varje exemplar av likada fordon införde man typbesiktning i vårt land i samband med förnyandet av vägtrafiklagen år 1957.

Under december 1957 utfördes 64 st typbesiktningar. Det första intyget skrevs ut för en Magirus-Deutz lastbil. Den första personbilen som godkändes kom först på fjärde plats - det var Fiat 600. Bland de första 64 intygen finns endast några få personbilar, däremot finns det många mopeder och motorcyklar bland dem. Det enda intyget som skrevs för ett busschassit var nummer 38, som gavs åt Mercedes-Benz OP-312 chassiet.

Årligen har man skrivit ut rätt få intyg för busschassier, i storleksordningen endast ca 20 st per år.
Typgodkännanden har givits mest åt de vanligaste märkena, såsom Volvo, Scana-Vabis, Vanaja, Sisu och Mercedes-Benz. Wilke, Magirus-Deutz, Fiat, Austin och Bedford representerar litet ovanligare busschassier.

BUSSTRAFIKMINNEN FRÅN HEINOLA, DEL 2 (HETKU 2 - 2008, sidorna 6-7)

Av bussföretagen i Heinola före vinterkriget var T.A.Virtanens det överlägset mest anmärkninsvärda. Med tjugo bussar rankades det som nummer 20. i storleksorning för hela landet. Toivo Virtanen (född 30.11.1902) härstammade från Mäntyharju. Sin bana som ykesbilist började han som hyrkusk i Helsingfors. Därifrån flyttade han till Heinola var han inledde busstrafik 1927.

Om Virtanen första buss har vi inte vetskap, men en bland de första anskaffningarna var en buss av märket Chevrolet. Med den inlede han trafik på linjen Heinola-Hartola.

Virtanen innehade före vinterkriget linjer till Hartola (St. Adolfs), Sysmä, Joutsa, Vuorenkylä, Tammijärvi, Jyväskylä, Voikoski, Marjoniemi, Tavastehus, Vierumäki idrottsinstitut och Kouvola. Dessutom antas att Virtanen var med som andra bolagsman då Niilo Toivonen grundade Heinolan Liikenne Oy, vilket inledde stadstrafik i Heinola med en för ändamålet särskilt införskaffad Chevrolet bulldogsbuss.

Efter det att Toivo Virtanen hade sålt sitt bolag, byggde han stationära jorbruksmotorer på hjul av gamla busschassier. Denna period blev för honom rätt kort, då han var rätt sjuklig och tyckte om att inta alkohol. Han dog 25.10.1947, redan innan han hunnit fylla 45 år.


NORSK RUTEBIL 100 ÅR – SLHS BESÖKTE EVENEMANGET (HETKU 2 - 2008, sidorna 8-10)

I maj deltog en grupp på över 20 personer från föreningen i ett evenemang som hölls i Molde i samband av 100 års jubiléet för grundandet av den norska busstrafiken. Gruppen reste med Länsilinjat Oy:s Scania K-112 Kutter Deca (nummer 46, registernr. IBK-246). Med denna buss deltog vi också i jubeleumskavalkaden bland nästan hundra andra bussar.

Resan inleddes i Tammerfors via Lahtis och Helsingfors till Åbo var vi tog färjan till Stockholm.
På vägen till Molde besökte vi i Borlänge i Sverige Vägverkets museum och i Lillehammer Norges motsvarande museum. Andra natten övernattade vi i Hamar, där vi också besökte vi järnvägsmuséet.

Jubileumskavalkaden kördes längs den 36 km långa rutten Molde-Batnfjordsöra, där den norska busstrafiken inleddes för 100 år sedan. Den sista natten i Norge var vi i Trondheim, där vi också på kvällen kunde besöka det lokala spårvägsmuséet. Hemfärden gick via Åre-Gävle-Stockholm tillbaka till Finland.


MINA TIDIGA BUSSMINNEN OCH BUSSRESOR, DEL 3 (HETKU 2 - 2008, sidorna 12-15)

Heikki Liukkonen från Toijala minns sina tidiga bussresor från 1970-talet och 1980-talets början. Han behandlar även bussföretagen, vilka trafikerat linjer i Toijala-trakten. Totalt minns han att 14 bolag har idkat trafik i trakten.

Han kommer ihåg att man i trakten allmänt använde bussar av märket Leyland. Bla. hade bolagen Valkeakosken Liikenne Oy, A.Salorinne och Linjaliike P.Koivisto sådana. Då Valkeakosken Liikenne övertog linjen Toijala-Valkeakoski av Oy Pohjolan Liikenne Ab inköpte man samtidigt några Leyland bussar med Wiima kaross.

Bussarna på de av A.Salorinne trafikerade linjen Lauttakylä-Toijala behandlas rätt grundligt i artikeln.


Sammandrag av artiklarna på svenska publicerade i Hetku är översatta av Tom Rönnberg.